Sunshine ville bara få vara för sig själv en liten stund, på en lugn, undanskymd plats. Och sjön kändes som ett bra ställe, och det hade inte förekommit några rapporten om att något hänt där de senaste. Och hon hade inte en tanke på att kanske träffa på vampyrer där. Men det gör hon, vilket betyder slutet. För ingen har någonsin kommit levande ur ett möte med vampyrer. Eller?
Det är en fascinernade värld McKinley målar upp. Först verkar den vara så lik vår egen, men ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer skiljer den sig. Det är ingen munter bild som målas upp, snarare en mörk, sliten värld. Sunshine verkar från första början vara en rätt normal tjej, men visar sig under färdens gång ha oanade kvaliteter.
Boken är fylld av älskvärda karaktärer, som trots att de ofta inte är det, känns som helt normala människor. Den värld som målas upp känns på något sätt så normal, trots de fantastiska inslagen. Historien i sig har ett lagom högt tempo, det händer inte jättemycket hela tiden, vilket känns rätt så skönt. Det flyter på i stilla mak, men blir aldrig tråkigt heller, utan mitt intresse uppehålls hela tiden.
Jag hade gärna velat läsa en fortsättning på historien, jag är nyfiken på vad som händer med karaktärerna efteråt och det känns som det är vissa saker i boken som vi inte får svar på. Verkar dock inte finnas någon fortsättning än så länge. Blir nog dock till att läsa något mer av McKinley i framtiden i vilket fall.
Jag blev väldigt sugen på att läsa Sunshine när det var flera som bloggade om den tidigare i år (tror jag att det var), nu blev jag påmind om det igen. :)
SvaraRaderaDen är bra så tycker allt du ska ta och läsa den :)
SvaraRadera