A Soldier's Duty - Jean Johnson

Ia är sierska och kan se in i framtiden. Som 15-åring ser hon sin galax utplånas tre hundra år framåt i tiden, och inser att hon har en chans, en mikroskopiskt liten chans, att stoppa det. Men det kommer inte att bli lätt. Första steget är att hoppa på militärutbildningen på jorden, ta sig igenom den, och samtidigt lyckas dölja sin förmåga att se in i framtiden.

Ett mer passande namn för den Ia vi träffar på under de första 150 sidorna hade varit Mary Sue. Det är extremt TRÅKIGT, att läsa om någon som vet exakt vad som ska hända, som kan se ett par sekunder in i framtiden för att se vad hon ska säga och göra, för att saker och ting ska gå som hon vill. Inget Ia gör ger henne någon egentlig utmaning, hon vet ju redan har allt ska gå. Och på det, så kommer hon från en "tung" värld, med mer gravitationskrafter (eller vad man säger) än jorden, vilket gör att hon är starkare än alla andra. Hon är dessutom smartare, bättre förberedd och snyggare (typ) än alla andra. Och typ oövervinnerlig. Seriöst, i slutet av Helvetesveckan (där militären gör allt för att bryta ner sina rekryter psykiskt och fysiskt) släpar hon en jävla buss fyra kilometer (sen svimmar hon visserligen, men ändå). Allvarligt, det hade varit svårare att göra henne mer perfekt. Men det gör samtidigt att hon känns tråkig, arrogant och extremt osympatisk.

På det, kommer en jädrans massa ointressant militär fakta. Jag är inte det minsta intresserad av att läsa tre sidor om tre sorters olika vapen och de sju olika sorters ammunition som finns till ett av vapnen. Jag skiter fullständigt i det. Och i mycket av det som händer under militärutbildningen. Det hade lätt gått att korta ner till ett femtiotal sidor, istället för 150 sidor, och jag hade sluppit sitta och läsa skiten (eller tja, skumlästa delar av det).

Efter drygt 150 sidor vänder det dock (åtminstone delvis). Ia är fortfarande lite väl perfekt, men historien känns samtidigt mer levande, inte lika förutbestämd, och Ia verkar göra en del misstag och råka ut för missöden (även om hon kanske var medveten om det innan, så upplever inte jag som läsare det längre). Vi rör oss också mer i galaxen, får se andra delar och får komma närmare andra karaktärer än bara Ia.

Jag har dock bitvis svårt för glorifierandet av det militära, men jag inser att det är problematiskt, då de ju faktiskt riskerar sina egna liv för att försvara andra. Och en armés arbete i fredstid är svårt att ifrågasätta. Stör mig också något på omslagsbilden, då jag undrar vem tjejen är, hon är inte tillräckligt muskulös för att vara Ia, kunde inte nån ha tänkt på det?

I slutändan så är det ändå ganska bra, om än fortfarande långt ifrån något mästerverk. Men om efterföljande delar fortsätter i samma anda som andra delen av boken, så kan de nog bli läsvärda.