Man bör hålla sig på jorden

Det finns en anledning till att rymdresorna till månen upphörde. Detta till trots bestämmer sig NASA att det nu är dags för en till, för att få lite välbehövlig uppmärksamhet och tillskott av medel. Man bestämmer sig även för att det vore en bra idé att utlysa en tävling för ungdomar, tre vinnare får åka med och binder sig då även till att ställa upp på intervjuer och rapportera om sina upplevelser. Mia, Midori och Antoine blir uttagna att åka. Men när de närmar sig månen börjar problemen...

Jag är väl generellt ganska lättskrämd och skräckfilmer är inte alls min grej. En anings mörkrädd är jag också och övertygad om att skogen vid mitt föräldrar hem är bebodd av både det ena och det andra (köttätande rådjur, varulvar och lejon typ). Till saker som skrämmer mig räknas radioaktivitet och mutanter (de sistnämnda skapat av det förstnämnda, tänkt Metro 2033). Med det minne, så gav jag mig ändå på att läsa 172 Hours on the Moon, en ungdomsbok borde väl inte kunna vara så skrämmande?...

Det kan det tydligen visst. Att säga att boken gjorde mig mörkrädd (mer än vanligt då) är en underdrift. Känslan av panik som kommer krypande, att när saker börjar gå på tok veta att det inte finns någon hjälp att få utifrån. Känslan av ensamhet och utsatthet. Men det är riktigt bra och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken för jag ville veta hur det gick, om det trots allt fanns något hopp.