Jaha, det var det det. "Mitt himmelska kramdjur" av Katarina Mazetti gick fort att läsa. På drygt 180 sidor får vi lära känna deltagarna på kursgården saligheten, som är där för att diskutera religion och andligt sökande. Vi ser det hela ur två av deltagarnas perspektiv, Wera, en journalist som är där undercover och Madeleine som släpar runt en tung ryggsäck och en tung hemlighet.
Det här var ingen stor litterär upplevelse. Boken lyckas inte engagera mig, personerna är som gråa möss, tråkiga till tusen, de andliga diskussionerna känns krystade och meningslösa. Språket uppstyltat och avskalat, fattigt och tråkigt. Och boken gör mig modfälld, om människor verkligen är så som de framstår här, så otroligt tråkiga, då blir jag orolig. Jag har ännu inte mött en människa som är så genomtråkig som de här i boken, men jag har ju å andra sidan inte levt så länge än så det kanske kommer. Men jag hoppas inte det. Och ingen mer Katarina Mazetti för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar