George sitter nedsjunken i en fåtölj hos sin terapeut i New York. Hans fru har tvingat dit honom i ett försök att rädda deras äktenskap, då George är oförmåga att hålla i deras son. Det är inte första gången han är hos en terapeut, då han var där även som barn, och han får i uppdrag att skriva ner det han minns ifrån den tiden som ett led i det terapeutiska arbetet.
Den elvaåriga George har nyligen förlorat sin far. Han bor ensam kvar i deras hus med sin mamma och har inga nära vänner. Så dyker det upp en pojke i hans liv, en pojke som liknar honom själv och som bara han själv kan se. Men är det bara en "låtsasvän" eller är han något mycket mer skrämmande och farligt?
Det är en fascinerande historia som berättas. Speciellt utifrån ett psykologiskt perspektiv, som läsare lämnas jag mycket åt att tolka händelserna själv, fundera över hur en psykolog skulle beskriva det hela och förklara historien, då vi mest från se saker utifrån den elvaåriga George begränsade fattningsvärld. Det ger ett djup åt berättelsen, inget skrivs läsaren på näsan utan det lämnas öppet för tolkande. I övrigt är språket riktigt bra, miljöerna intressanta och bra beskrivna och karaktärerna är udda och mångfasetterade.
Och ändå är det något som gör att jag fastnar. Jag har svårt för berättelser berättade ur ett barns perspektiv, då det i mitt tycke ger en begränsning, emotionellt och erfarenhetsmässigt. Och tror jag inte det skulle funkat att göra just den här berättelsen på annat sätt. Trots att det är bra, för bra är det, så förmår inte boken riktigt fånga in mig. Och det är synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar