Lea åker till Paris för att komma bort ifrån sitt hektiska jobb och tomma. Efter att ha levt i det närmaste som en eremit träffar hon till sist på nyårsafton den karismatiska Michel, arbetslös konstnär med en passion och livsglädje som trollbinder henne. De inleder en kärlekshistoria, men allt som från början verkar vara frid och fröjd utvecklas till att bli någonting annat.
Den här är historien om Lea, någon som får mig att framstå som ett under av självkänsla och självförtroende. Som sparkar på sig själv, ser ner på sig själv och baserar sitt egna värde på andra människors åsikter om henne själv. Som bara drömmer om att bli älskad, men själv inte tycker att hon egentligen är värd att älska. Om rädslan att bli lämnad ensam, och att blunda för verkligheten. Att inte lite på sig själv, sina instinkter och känslor.
Det är ingen lätt bok att läsa. Lea är ingen person jag tycker om. Jag känner för henne, tycker synd om henne och skulle vilja krama om henne. Fast mest vill jag bara skaka om henne och fråga henne vad fan hon håller på med. För jag ser ju, jag som läsare ser vartåt det barkar, men jag kan inte göra något medan det bär av bortåt helvete. Men likväl, det här är också riktigt bra. Riktigt bra, och jag kan inte lägga ifrån mig boken. Trots att jag känner på mig vad som ska hände, så spelar det ingen roll. Det är fortfarande en (bitter) njutning att läsa. Och i slutändan känns det som det är en läsupplevelse som kommer stanna kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar