Midnight Tides eller konsten att göra det oväntade

Tänk er att Bilbo, en hobbits äventyr, inte hade varit en självständig första bok, utan legat som andra delen i Sagan om ringen. Att ni kastas från Frodo och gänget till något helt annat, om än i sig möjligen relevant bakgrundsinformation till historien. Eller fjärde delen i Harry Potter handlade om Sirius uppväxt. Eller Snapes. Eller Dumbledores. Alltså inte utvalda delar, utan hela boken. Mitt i serien, och helt utan förvarning.

Det här väl ungefär vad som händer i Steven Eriksons femte bok i fantasyserie The Malazan Book of the Fallen. Åtminstone upplever jag det så. Efter att ha råkat slänga ett öka på baksidetexten så var jag inte helt oförbredd, men det kändes ändå en smula traumatiskt. Jag vill ju veta hur historien fortsätter efter de föregående böckerna. Inte slängas in i någon gammal jädrans konflikt om vem som ska styra ett imperium, i någon helt annanstans i någon helt annan tid.

Med det sagt, om jag bortser ifrån hela den grejen, så är det här en rätt bra bok. I korthet handlar det om kungadömet Lether som erövrat alla andra omkringvarande folkslag, utom Tiste Edur, som det nu dock har börjat sikta in sig på. Men Edurstammarna har precis enats under en härskare och är inte beredda att ge sig så lätt. Och det hela blir mer komplicerat av att gudar blandar sig i leken, vissa vill ha krig medan andra vill ha fred, och vissa vet helt enkelt inte vad de vill.

Karaktärer blir lite väl endimensionella (kejsaren som kontrolleras av den galne guden, prinsen och drottningen som intrigerar mot kungen) ibland och vissa avsnitt en aning tråkiga, men det uppvägs av andra underhållande, smågalna och djupare karaktärer. En stor behållning av boken för min del är Tehol och hans manlige betjänt Bugg, som är ett par underliga figurer. Tehol sover på taket av sin byggnad och verkar inte göra mycket alls. Bugg undviker att städa, lagar mat på underliga saker och kokar te på ull och gör som hans herre säger till honom. När de pratar med varandra så lyckas de villa bort alla runtomkring (tänk Terry Pratchettliknande diskussioner) på ett underhållande sätt och det är ibland oklart om vad de egentligen pratar eller vad som är meningen med det. Men de är inte riktigt så enkla som det verkar vid första anblicken. Så i slutändan ändå en ganska bra bok, även om den inte riktigt förmår uppväga att det faktum att  (jag tycker) att den borde handla om något annat.