The Bonehunters: vandringar, eldstormar, förräderi och ond bråd död

The Bonehunters är sjätte boken i Steven Eriksons fantasyserie. Emedan förra boken hade en i stort sett fristående historia, tar den här sin början direkt efter händelserna i fjärde boken. Malazanarmén jagar spillrorna av en rebellarmé som tar sitt skydd bakom stadsmurarna i Y'Ghatan. Det som först verkar se ut att bli en långvarig belägring blir istället något annat, oväntat och för många ödesdigert. Samtidigt härjar pesten i området, andra konstellationer av vandrare med olika motiv rör sig över kontinenten och det ryktas om att det råder krig bland gudarna.

Det är skillnad på att läsa korta böcker och tegelstena, vilket verkligen kommer fram här. De första 300 sidorna är sega (totalt spänner min utgåva av boken på 1200 sidor) och det händer inte mycket, först när många böcker redan skulle ha tagit slut börjar händelserna ta fart på allvar. Det blir bitvis lite hoppigt, det är många karaktärer som skiftas emellan nu och som vi får följa. Ibland funkar det bättre, som under belägringen, då hoppet mellan olika karaktärer driver historien framåt och tydligt speglar vad soldaterna känner och tänker. Ibland blir det en aning långsamt, vissa karaktärer är mindre intressanta att följa än andra, och att då byta från en intressant karaktär till en tråkigare, blir segt.

Karaktärsutveckling är i många fall intressant, men i vissa fall känns det som om det går åt fel håll. En karaktär som introducerades i fjärde boken och där hade en rätt stor utveckling, har nu gått tillbaka till sitt ursprungsläge, vilket jag finner irriterande eftersom han då blir rätt tråkig att följa. Det handlar väl i och för sig mycket om att vi inte följer honom direkt utan personen som befinner sig i hans närhet, men det blir likväl rätt trist. Det vägs å andra sidan lite upp av att vi får följa en av gudarna (eller vad han nu betecknas som) närmare och ser hur hans handlande och val påverkar honom själv, det får honom att verka mer mänsklig och inbjuder ett annat djup till berättelsen, till skillnad från att bara se hur människorna blir manipulerade av gudarna.

Erikson knyter i den här boken ihop femte bokens till synes fristående historia med den överspännande historien och det är skönt att då det mer i ett sammanhang. Som bäst blir det i slutet av boken, de sista 300 sidorna är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det känns å andra sidan synd att det ska vara så ojämnt och jag vet inte riktigt om det är försvarbart att början är så seg även om slutet blir bra.

Skrivit här om:
Första boken
Andra boken
Tredje boken
Fjärde boken
Femte boken