Enhet - Ninni Holmqvist

Till Enheten kommer kvinnor över femtio och män över sextio, som inte är behövda, som alltså inte skaffat barn eller är behövda i samhället på annat sätt. Här är meningen att de trots allt ändå ska komma samhället till nytta. Det är ganska lyxigt här, god mat, bra träningsmöjligheter, en vacker vinterträdgård och alla möjliga aktiviteter att delta i eller utföra för att förverkliga dina drömmar. Vi får följa Dorrit, från det att hon anländer till enheten, och får genom henne lära känna andra personer som är där och det samhälle som de kommer ifrån.

Den påminner en hel del om Kazuo Ishiguros Never let me go, men jag skulle säga att den här är bättre. Det är en bok som berör, som samtidigt kritiserar såväl feminism som gått förlångt, som kapitalism och tanken att det viktigaste med en människa är vad hon producerar. Och frågan om allas lika värde, är en människa mer värd och har större rätt att leva om hon har bidragit till samhället eller har en familj som kan sakna henne om hon går bort? Det behandlar ensamhet, och att själv välja att gå emot samhällets normer. Samtidigt tar det upp sådana vardagliga ämnen som kärlek och vänskap. Det händer inte speciellt mycket egentligen i boken, men samtidigt så behövs det inte. Den blir aldrig seg att läsa och den stannar kvar efteråt. Jag hade velat läsa mer om vad som händer i samhället utanför, vid en tidpunkt antyds det om att tillståndet håller på att förvärras men sedan sägs inte mycket mer. Jag hade även velat ha ett till perspektiv, ett manligt perspektiv, för att få veta hur det skulle uppleva det. Eller personalen som arbetar där, hur de står ut, även om det till viss del kommer fram. Det är en bok som berör och för mig en av årets läsupplevelser.