Is, kedjor och guld

Jag fortsätter med en omläsning av Steven Eriksons böcker, som verkligen kommer till sin rätta vid en omläsning, snarare än när jag läste dem första gången. De gör sig så mycket bättre när jag ser antydningar tidigt till vad som komma skall och känner karaktärerna och vad de kommer råka ut för längre fram.

Memories of Ice börjar som ett kärt återseende, många av mina favoritkaraktärer samlade, men är samtidigt så väldigt mörk. Svältande kannibaler, Toc the younger's tragiska öde, Korlat och Whiskeyjack kortvariga lycka mitt i all misär. Whiskeyjacks historia om hur the Bridgeburners blev som de blev som han berättar för Anomander Rake. Gruntles med sin egen privata armé som blir så mycket mer. Så mycket sorg och smärta, orsakade av en handling utförd med de bästa av intentioner, men som gick så fel. Lika bra som jag mindes den, men mycket mörkare.

Början på House of Chains imponerar fortfarande inte på mig, Karsa Orlong är långt ifrån en av mina favoritkaraktärer, och även om han tillfälligt verkar uppvisa vissa försonande drag, så går det tyvärr snart över. Trull är dock spännande att återse med tanke på vad som komma skall i femte boken och hans historia. Tavore och hennes oerfarna armé, hur de får sitt signum och flagga, och den marsch i Coltaines fotspår som de företar är spännande läsning och samtidigt så mycket mer, början på hur en legend skapas. Bättre än jag mindes den och betydligt lättare att hänga med i än första gången jag läste den.

Midnight Tides innebär en total ändring av scener, en helt annan kontinent med andra förutsättningar och andra folk. Inte alls lika förvirrande som första gången, då jag nu är beredd på det, och därmed blir det också bättre än jag tyckte första gången. Vissa partier är lite sega, men de är förvånansvärt få. Liksom tidigare så gillar jag verkligen Tehol och Bugg och deras interaktioner, men även Trull som karaktär växer i mina ögon jämfört med tidigare. Rhulad likaså.

(Har tidigare skrivit om tredje boken här, fjärde här och femte här).