The Heroes - Joe Abercrombie

Det är krig i norr. På ena sidan har vi männen från norr, ledda av Black Dow, med ett rykte lika svart som sitt namn. På andra sidan Unionen, i kungens frånvaro ledda av Lord Marshal Kroy. Det hela har dragit ut på tiden, inga riktigt ordentliga strider har stått hittills, men nu önskar krafter på båda sidorna göra slut på väntan. Det drar ihop sig till ett avgörande.

Bremer dan Gorst som fallit i onåd hos kungen och det styrande rådet drömmer om att återupprätta ära och heder på slagfältet. Han bryr sig inte nämnvärt om vem som dör på kuppen, även om det skulle råka bli han själv.

Calder, känd för sin feghet, skarpa tunga och lögner, minns sin fars glansdagar som kung över Norden och drömmer om att återta den makten som tagits ifrån hans familj. Men mest av allt vill han förbli vid liv och skyr inga medel för att få som han vill. Så länge han slipper slåss.

Curden Craw, ärrad krigshjälte med alltför många krig bakom sig och likaså begravda kamrater. Med ett dåligt och trötta leder funderar han på om det inte är drags att gå i pension. Om han överlever det här vill säga.

Three Men. One Battle. No Heroes.

Jag har längtat efter den här boken och hade stora förväntningar på den. Som den mer än väl förmådde uppfylla. Det här är blodigt, våldsamt, cyniskt, humoristiskt, precis som jag vill ha det. Det hela är skickligt berättat, trots att boken utspelar sig under en tidsperiod på ett fåtal dar så känns det som en mycket längre period. Det händer mycket, trots det faktum att mycket av boken inte fokuserar på själva slagen utan allt runtomkring, karaktärernas historia och vad som händer dem, intriger i lägren etc. För att citera Curden Craw:

"In Craw's experience, and he'd plenty, wars were made from ninety-nine parts boredom, usually in the cold and damp, hungry and ill, often hauling a great weight of metal up a hill, to one part arse-opening terror." (s. 47)

Det är bra skrivet, speciellt ett kapitel stod ut för mig p.g.a. sättet det berättar på, i varje stycke får vi följa en ny karaktär som i slutet av sitt stycke dör, varefter vi får följa den som bragte honom om livet. Det förmår föra berättelsen framåt på ett bra sätt, samtidigt som vi rör oss mellan de två lägren och deras soldater och även över från ett ställe till ett annat geografiskt.

Abercrombie är skicklig på att skapa karaktärer och beskriva dem på ett sådant sätt att de blir verkliga, med egna känslor, tankar och drömmar, på några få rader. Det är ett gediget antal karaktärer vi möter, vissa får bara några sidor medan andra (liksom de tre tidigare beskriva männen) återkommer oftare. En favorit av dem är Corporal Tunny:

""Couldn't say for sure. But I hear he's a hell of a fighter".

"Ain't that a good thing in a soldier?"

"Bloody hell, no! Take it from me, who's lived through more than one melee, wars are hard enough work without people fighting in the middle of 'em."" (s.58)

"Corporal Tunny had long ago aquired a reputation as the fiercest sleeper in his Majesty's army. He could sleep on anything, in any situation and wake in an instant ready for action or, better still, to avoid it" (s.207)

(Så vill jag också kunna göra, sova mig igenom vad som helst. Aldrig mer ligga och vrida och vända sig halva natten innan man somnar. Känns dock inte som att det riktigt är värt att bli soldat för det bara).

I övrigt så finns det bara ett par saker att säga. JAG VILL HA MER! NU! Förstår inte hur jag ska stå ut tills nästa bok släpps, nu det nu blir. (Får bli en omläsning nån gång i den närmaste framtiden, av resten av böckerna). Vidare så tvivlar jag på att en svenska författare hade döpt en stad till Ollensand. Något jag småfnissar åt, trots att jag inte tror det är menat så. Och till sist, en referens till Justin Timberlake (låten Cry me a river), som jag inte vet är medveten eller omedveten:

""And if I get shot...weep for me."

"A river. "" (s.286)