Alla själars natt, eller konsten att förstöra en spännande berättelse med en mesig kärklekshistoria

Det börja bra. Diana Bishops jobbar som vetenskapshistoriker och befinner sig i Oxford där hon undersöker gamla alkemistiska skrifter. Genom en slump beställer hon upp ett förhäxat manuskript, vilket gör att alla väsen (vampyrer, häxor och demoner) får upp ögonen för henne, då många tidigare försökt få tag i det utan att lyckas. Diana har förträngt sitt häxarv ända sedan hennes föräldrar dog när hon var liten, men nu händer saker i hennes liv som gör att hon inte längre kan förneka sitt arv. Bl.a. så träder vampyren Matthew Clairmont in på scenen, en gammal vampyr som försökt få tag i skriften länge. Först verkar hans intresse för henne enbart handla om den men snart blir det uppenbart att det kanske inte är hela förklaringen. Samtidigt blir andra allt mer desperata och hotfulla för att få tag i skriften, för alla andra...

Det här skulle kunna vara en bra bok. Om kärlekshistorien tonades ner och man istället la krutet på berättelsen, de andra fascinerande personerna och alla väsens utveckling och liv och egenskaper. Istället väljer man att fokusera på Matthew och Diana, vilket i mitt tycker är ett stort misstag. Matthew är en övergammal, överbeskyddande, nedlåtande, arrogant, överjordiskt vacker tölp. Jag önskar han kunde gå och dö och lämna över rodret till någon intressantare. Varför Diana bryr sig om honom övergår mitt förstånd. Jag förstår inte varför man skulle vilja ha någon som säger åt en vad man ska göra hela tiden, är överbeskyddande, undanhåller en viktig information, tvingar en att göra saker man inte vill, och beter sig som om man är mindre vetande och skör som en såpbubbla. Å andra sidan är Diana inte heller direkt någon karaktär jag gillar. Hon viker ner sig alltför lätt för Matthews vilja, beter sig som om han är viktigare än allt annat, inklusive hennes mosters (och mosters partners) liv, och alla andra varelser runt omkring dem, beter sig idiotiskt i vissa sammanhang och talar ofta innan hon tänker. Matthew kanske kan ursäktas med att han trots allt är gammal och uppväxt i en annan tid, Diana kan det å andra sidan inte. Och sedan allt moraliserande kring sex, att det måste vara "magiskt" och "speciellt" kan vi inte bara skippa det? Kan ni inte bara gå iväg och ha sex mellan några kapitel, så vi får det avklarat och jag slipper läsa om det. Vidare känns språket stappligt, men jag vet inte om det beror på boken eller översättningen, som i vissa fall är direkt undermålig. Jag ser det som ett dåligt tecken, jag brukar sällan lägga märke till sådana saker, men här finns meningar som är direkt obegripliga om man läser dem (dock går det vissa sig till vad man vill ha sagt). Men kanske är det bara jag som är ovanligt uppmärksam.

Trots att jag bitvis blir så arg på Matthews och Dianas beteenden att jag vill slänga boken i väggen (alternativt elda upp den), så har jag svårt att lägga den ifrån mig. Det är för det mesta spännande (utom ett stycke i mitten där inget händer och de bara pratar typ), världens som målas upp, där människor lever ovetande sida vid sida med väseenden är fascinerande. Demonerna och deras drag känns uppfriskande, kanske för att de inte känns lika väletablerade som häxor och demoner. Sista delen av boken är den del som är mest spännande och då slutar jag till och med störa mig alltför mycket på kärleksparet. Från början var jag inställd på att jag inte ville läsa någon eventuell fortsättning, men nu måste jag nog det, för jag vill trots allt veta hur det gå. Även om det säkert inte kommer vara bra för mitt blodtryck.