Dust of Dreams & The Crippled God - en värdig avslutning på en episk fantasyserie

De två sista böckerna i Steven Erikssons fantasyserie, är enligt författaren själv, en historia uppdelad på två böcker på grund av det teknisk omöjliga i att binda ihop dem till en bok. De bör väl därför i det närmaste ses som en enhet. Och det är en värdig avslutning, en historia som till skillnad från andra delar av serien löper på i hyfsad takt, även om tempot sällan blir jättehögt. Det är dock mycket som hinner hända, både små och stora händelser. Många lösa knutar från tidigare delar knyts ihop, även om mycket fortfarande lämnas öppet. Bitvis känns det snopet, folk som överlevt så länge, dör helt plötsligt och i oepiska situationer. Men det speglar väl i det närmast hur livet är som mest. 

Det är en bitvis ganska hemsk historia. Sorg och desperation osar från sidorna, och det är inte utan att jag önskar att Erikson kanske kunde ta det lite varligare med sina stackars karaktärer. Men samtidigt är det det, som gör det så bra. Ingenting är enkelt, och inget uppnås utan blod, svett och tårar, och umbäranden som är i det närmast omöjliga att mäta. 

Vi har kommit en lång väg, tidsmässigt och mätt i sträcka. Så mycket har hänt på vägen, och även om jag inte alltid uppskattat varenda ögonblick, så glömmer jag bort det nu. Det jag minns är mest alla goda minnen jag bär med mig, och efter sista sidan lämnas jag med önskan om att uppleva det igen, och en önskan om en återläsning av serien snarast. Det är en komplex serie, med ett persongalleri som i det närmaste är överskådligt, och jag skulle tro att det är en serie som håller väl för omläsning. Jag avslutar det hela med citatet från sista sidan i sista boken, som fångar känslan av de här böckerna väl:

And now the page before us blurs.

An age is done. The book must close.

We are abandoned to history.

Raise high one more time the tattered standard

of the Fallen. See through the drifting smoke

the dark stains upon the fabric.

This is the blood of our lives, this is the

payment of our deeds, all soon to be 

forgotten.

We were never what people could be.

We were only what we were.

Remember us