Ringil lever ett tillbakadraget liv i norr, långt ifrån de slagfält som gjorde honom till en berömd krigshjälte. Men när hans mor söker upp honom och behöver hjälp med att leta reda på en släkting, återvänder han motvilligt till sin hemort för att hjälpa till. Men det visar sig inte vara någon lätt uppgift han har tagit på sig. På slätten lever Egar Dragonbane, klanhövding. Men hans ointresse för att bibehålla traditionerna ses inte med oblida ögon av prästerskapet och det smids planer i lönndom. I imperiet lever Archeth, den sista som finns kvar av sin ras, rådgivare till kejsaren. Det verkar som att de mytospunna Dwenda, en ras som hennes egen en gång utkämpade krig med, kan ha kommit tillbaka vilket inte bådar gott...
Deras historier berättas parallellt, med återblickar till tidigare händelser. Och det är inte dåligt. Det är det inte. Men jag hade höga förväntningar på boken innan jag började läsa, och den förmår inte riktigt leva upp till dem. Historien blir något splittrad när vi får följa tre separata historier, som vid första anblick inte verkar ha direkt med varandra att göra. Det löper inte någon klar röd tråd genom berättelsen och det stör mig. Och det förstör faktiskt en hel del.
Men i övrigt finns det inget att klaga på, jag gillar karaktärerna, i alla deras fel och brister. Gillar sättet i övrigt historien berättas på, med tillbakablickar på tidigare händelser. Det grova språket stör mig inte, (det är väldigt mycket fuck hit och dit, vilket väl inte hör till vanligheterna när det gäller fantasy), inte heller våldet (som inte är värre än andra fantasyböcker). Och trots att boken inte riktigt förmår leva upp till mina förväntningar ser jag fram emot fortsättningen och följande böcker. Och det här är trots allt en av de bästa fantasyböckerna jag läst på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar