Tvillingparet Jannis och Sonya delar ett underligt band. Efter att Jannis försökt skapa sig en tillvaro på egenhand, men misslyckats, flyttar syskonparet till en ort vid havet och öppnar ett kafé. Här lär de känna en ensamstående kvinna med en elvaårig dotter vilket får en rad av minnen att komma upp till ytan. Undan för undan får vi veta vad som hände under deras barndom och vad som gjort dem de är.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Tidvis äcklar den mig bara, men mest fascinerar historien mig, även om historien känns sjuk. Karaktärerna är målade i gråa och beiga toner och det är svårt att tycka om dem, eller känna sig engagerad i dem. Jag känner mig distanserad. Men samtidigt blir jag arg, över att ingen gör något, över hopplösheten över historien. Som om allt som hänt och händer på något sätt är oundvikligt, och jag undrar varför ingen av dem kan göra något för att bryta det destruktiva mönster de verkar vara fast i. Jag har svårt att känna igen mig i några av karaktärernas känslor eller tankar och undrar över om det faktiskt skulle kunna finnas människor som tänker och handlar så här? Det känns som en ond, ond saga, men som saknar verklighetsanknytning. Det var en gång, men det var inte på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar