Ibland är det en fördel att inte ha för höga förväntningar på en bok innan man börjar läsa, eftersom det då är större chans att bli positivt överraskad. Då jag inte var jätteförtjust i Perdido Street Station (även om den för all del var bra), hade jag inte jättehöga förväntningar på The Scar. Vilket gjorde att jag blev glatt överraskad.
Berättelsen tar sin början till havs. Bellis är på flykt från myndighetern i New Crobuzon, ombord på ett skepp med destination Nova Esperium, New Crobuzons koloni. Förutom betalande passagerare fraktar skeppet även straffångar. Men resan går inte som planerat, efter att ha blivit tvingade att vända tillbaka, kapas skeppet av pirater, och de överlevande förs till den flytande piratstaden Armada, byggd på skeppet och som rör sig långsamt fram över havet. Bellis längtar efter det hem hon lämnat och har svårt att acceptera att hon kommer framleva resten av sitt liv i en piratstad. Samtidigt har ledningen för Armada storslagna planer för stadens framtid.
Liksom i Perdido Street Station myllrar det av icke-mänskliga varelser av alla möjliga slag, vissa känns igen, andra är nya. Miljön som målas upp är otroligt fascinerande och staden som sådan, och det sätt på vilket den är organiserad och fungerar är verkligen intressant att läsa om. Karaktärerna känns genomarbetade och komplexa, och berättelsen blir aldrig långtråkig, trots sitt omfång och ett tidvis lugnare tempo. Mycket kretsar kring Bellis hemlängtan och hennes kärlek för sin stad. Liksom i Perdido Street Station blir språket bitvis något av ett problem för mig, då jag saknar tid och ork att slå upp ord jag inte förstår. För berättelsen i stort gör det dock ingen större skillnad, men en del av miljöbeskrivningarna blir haltande. Kändes vemodigt när boken var slut, och jag hoppas att Miévilles andra böcker visar sig vara lika bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar