Best Served Cold - Joe Abercrombie

Ännu en blodig vår tar sin början i inbördetskrigets Styria. Monza och hennes bror Benna, ledare för legoknektsarmén The Thousand Swords, är påväg för att träffa sin uppdragsgivare Duke Orso. Med Monzas hjälp är han på god väg att vinna kriget och utropa sig själv till kung över Styria. Men Monza har blivit alltför populär hos folket och han har bestämt sig för att göra sig av med henne. Mordförsöket misslyckas dock, och Monza överlever, om än försvagad och ärrad, med bara en tanke i huvudet: hämnd! Till sin hjälp har hon en nordbo som drömmer om att bli en bättre man, en ex-fånge besatt av siffror och en fåfäng giftblandare.

Abercrombie är i sitt esse, det här är mörkt, smutsig, våldsamt och humoristiskt. Karaktärerna är osympatiska, våldsamma, fåfänga och alldeles underbara. Det är fullt av överraskningar, oväntade vändningar och så självklart våldsam blodig död. Här finns inga ädla hjältar eller motiv.

Flera av karaktärerna känns igen sedan tidigare böcker, däribland nordbon Shivers. Boken är fristående och möjlig att läsa utan att ha läst Abercrombies föregående böcker, men jag skulle ändå rekommendera att göra det. Man känner då igen karaktärerna och händelser och personer som det refereras till och det ger berättelsen flera lager, eftersom vi även får glimtar av vad som hänt för övrigt sedan de böckerna tog slut.

Ett stort plus för de intressanta kvinnliga karaktärerna, vilket jag saknade i Abercrombies förra böcker. Vi har Monza med många drag som skulle betecknas som "manliga" och Day (giftblandarens assistent) som konstant verkar äta (i våra tider med fokusering på att äta nyttigt är det något av både en lättnad). Kvinnorna tillåts vara just människor, utan att förskönas på något sätt till följd av sitt kön. Tvärtom så framstår de i vissa fall som värre än sina manliga medkaraktärer.

Dock, liksom Abercrombies andra böcker, så finns det partier som är bitvis sega. Jag vet inte varför eller exakt vad det är som gör att det känns så, men något är det. Och jag förstår varför jag inte kom igenom den första gången jag försökte (ytterligare en anledning till varför man bör ha läst de andra böckerna tror jag). (Tar för övrigt tillbaka det jag skrev då, Abercrombie är nog trots allt bäst på hämnd). Slutet gör dock mycket för att bättre på betyget. Underligt nog så tycker jag som mest om boken ett par timmar efter att ha läst ut den. Likadant var det med de tidigare böckerna. Och det känns samtidigt som om det här är en bok som skulle hålla för en omläsning, nästan direkt, helt enkelt för att jag då skulle kunna fokusera på andra saker och se om jag kanske upptäckte saker som jag inte gjorde tidigare. Och jag ser verkligen fram emot att läsa Abercrombies nästa bok (som utkommer i början av nästa år).

Alvklingan - Nick Perumov

300 år har gått sedan händelserna i Sagan om Ringen. I Midgård råder frid och fröjd, åtminstone på ytan. I Fylke bor Folco, som har förläst sig på röda boken och drömmer om äventyr. Han får besök av dvärgen Thorin och det blir upptakten på en lång räcka händelser. Dvärgen och hobbiten ger sig ut på en resa, för att söka svar på sina frågor och söka råd. En hobbit hittas mördad i ett dike, ett gåtfullt sällskap iakttas vid Kummelåsarna och vägarna är inte längre säkra att färdas på utan ståtrövare lurar i faggorna. Orkerna börjar återigen skymtas och frågan är, vad är det för ny ondska som verkar vara i farten, som inte förintades i ringens krig?

Perumov lyckas skickligt fånga stämningen ifrån Sagan om Ringen, utan att historien för den skull känns igen alltför mycket. Det är i sig själv en unik historia, med sina egna styrkor och svagheter. Det är inget högt tempo som hålls, trots det blir det aldrig riktigt segt. Mycket av det som händer lämnas utan förklaringar, och vi får gissa oss till hur allt hänger ihop, tills nästa bok kommer åtminstone. Vi får träffa ett gång nya intressanta karaktärer, nya miljöer men även återse gamla miljöer och får reda på vad som hänt under de trehundra år som gått. Jag gillar det, och ser fram emot att läsa nästa del, när nu den kommer ut (2012?).

Dock något, som om än inte stör mig jättemycket men ändå gnager lite i bakhuvudet, var är alla kvinnor? Den enda jag uppmärksammar är en missunnsam hushållerska. Sagan om Ringen hade åtminstone Galadriel (och senare Éowyn) men här finns ingen. Kanske hade det stört mig mindre om jag inte samtidigt hade läst Best Served Cold (Joe Abercrombie) som lyckats med konststycket att starka kvinnliga karaktärer. Visst, det passar in med samhället och tidsbilden som målas upp, att kvinnorna stannade hemma medan männen begav sig ut på äventyr (och i krig), men likväl gnager det...

Sagan om Ringen nostalgi

Allt som är guld behöver ej glittra
Vandringsstav finns som är utan rost
gammal styrka ska ej förvittra
djupa rötter ej nås av frost
Eld ska väckas ur aska mycken
ljus ska tändas ur skugga tung
klinga smidas ur brutna stycken
man utan krona på nytt bli kung.

(ur Sagan om Ringen - J.R.R. Tolkien)

Efter att ha börjat läsa Nick Perumovs bok Alvklingan (som utspelar sig i Tolkiens midgård, 300 efter händelserna i sagan om ringen) är jag sugen på en omläsning av Sagan om ringen. Eller The Lord of the Rings, har visserligen serien på svenska hemma, men är sugen på att läsa den på engelska den här gången. Senaste gången jag läste den var i januari 2009, så det är dags igen... Känns som om det är bra böcker att läsa över jullovet, det här lite dit. Det eller Harry Potter. Och senaste (och enda gången tror jag) jag läste dem på engelska var 2003.

Tror det blir fjärde eller femte gången jag läser dem nu. Jag fascineras av den miljö Tolkien skapade, en värld i storslagna miljöer, fylld av gamla legender men också av sorg, och en känsla av att den forna storheten nu är stad i förfall. Alverna som lämnar midgård och seglar över haven för att aldrig återvänd, den oundvikliga förändringen i världen och inte nödvändigtvis till det bättre, med allt som går förlorat.

Och Aragorn, en ovillig ledare som till sist tar sitt ansvar och blir den han varit förutbestämd att bli. En man som levt ett hårt liv men som som ändå bevarar sin nobilitet. Något som förstärktes i och med Viggo Mortensens (i mitt tycke) fantastiska gestaltning av honom i filmerna (som för övrigt inte var ensam om att göra en bra tolkning av de olika karaktärerna. Och miljöerna, miljöerna! Måste nog se om filmerna också).

För att återknyta till Alvklingan, så anländer vår huvudperson där, hobbiten Folco, till värdshuset Stegrande ponnyn (som känns igen ifrån SoR). När han besöker stora salen, utbringas en skål till Elessars (Aragorns) minne.

ur Alvklingan - Nick Perumov s. 69-70

Vänner, låt mig utbringa en skål! sade Smörblomma och höjde sitt glas. Må gräset för evigt stå grönt på hans grav, på den store kung Elessars vördade viloplats.

...Först nu fick Folco en skymt av den plats i rummet som värden hade pekat på under sitt tal. Bredvid den stora spiseln vid väggen stod ett mindre bord, täckt med en vit duk och omgärdat av ett lågt och konstfullt smitt järnstaket. Vid bordet stod en stol, som hade dragits ut en bit; en påtagligt nött grågrön mantel hängde till synes vårdslöst kastad över ryggstödet. En snidad trästav med handtag av ben stod lutad mot bordet; på den vita duken stod en stor sejdel, bredvid den låg en sliten tobakspung och en liten, krokig pipa. Det var som om ägaren till dessa föremål just lämnat bordet och när som helst skulle komma tillbaka...

Minnet av forna tider som fortfarande är levande i människor minne... (Och här ser jag scenen ifrån filmen, Aragorn gömde i hörnet, med nedfälld huva iakttagande Frodo, en liten stund innan han gör misstaget att ta på sig ringen...). Hitills fångar boken stämningen från SoR bra, och det är en njutning att läsa den, även om den inte håller ett jättehögt tempo än så länge. Förstår dock inte hur jag ska orka vänta på att nästa del ska ges ut på svenska, vilket tydligen inte ska ske förrän 2012...

Läst i november

Blood Price - Tanya Huff

Blue Moon - Laurell K. Hamilton

Allt är bara bra, tack - Moa Herngren

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren - Philip Pullman

The City & the City - China Miéville

Bäst:

Allt är bara bra, tack Moa Herngren

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren - Philip Pullman

Sämst:

Ingen

Totalt:

5 st

Antal böcker på engelska:

3 st

Betydligt mindre läst än i oktober, mycket beroende på studieresor/nöjesresor samt en rätt så hög arbetsbörda i skolan. Ser fram emot att få lite mer läst i december, i och med att vara lite ledig över jul. Siktar på minst sju böcker, för att komma upp i hundra det här året, vilket känns full möjligt.

The City & the City - China Miéville

Någonstans i utkanten av Europa ligger Beszel och dess grannstad Ul Qoma, i två olika länder. Men städerna är inte bara grannar, de ligger på samma plats. Människorna i städerna får tidigt lära sig att ose och ohöra sådant som inte hör deras stad till. I Beszel bor polisen Borlú. Han får i uppdrag att utreda ett mord, en ung flicka. Från första början ser det ut som ett ganska ordinärt fall, men det visar sig ha kopplingar som ingen kunnat föreställa sig, och Borlú måste bege sig till Ul Qoma, dit spåren leder. Och det går rykten om en tredje stad, Orciny, en stad mellan städerna, som har de områden som varken tillhör Beszel eller Ul Qoma.

Tyvärr, det här är i mina ögon inte bra. Jag älskade Miévilles The Scar, och jag tycket Perdido Street Station var helt okej, så jag är förvånad över att det här inte är bättre än vad det är. Det känns som en helt ordinär deckare, med en utredare som måste resa till ett annat land och samarbeta med polisen där för att lösa ett mord. Byt ut Beszel och Ul Qoma mot Sverige och Sovjetunion, och vi har en historia. Eller något sådant. Boken räddas dock av de sista 70 sidorna, det är först då det börjar kännas intressant och som det börjar hända grejer på riktigt. Innan dess är det mest ordinärt polisarbete, á la gå runt och fråga ut vänner till den avlidna samt ev. misstänkta.

Jag är inte överdrivet förtjust i deckare av den här sorten, och ska jag tycke om dem så krävs det något mer än det här, inte en historia som det känns som om jag har läst förut. Greppet med två städer som existerar på samma plats är intressant, men det är inte tillräckligt. Men som sagt, de sista 70 sidorna är bra och det är det om i mina ögon räddar boken.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren - Philip Pullman

Det står på baksidan av boken "Det här är inget evangelium". Och det är det inte. Det är snarare en berättelse om hur myter skapas. En berättelse om hur myten Jesus Kristus kanske skapades. Två bröder, tvillingar, lika varandra men med olika syn på världen. En idealist, en realist. Jesus som predikar för människorna, Kristus som håller sig i bakgrunden och tecknar ner det som sägs, även om han tar sig vissa artistiska friheter. Och i bakgrunden en man, (ängel, djävul, människa?) som har sitt eget schema.

Det är fascinerande läsning. Mer eller mindre välkända berättelse, sedda i ett nytt perspektiv. En berättelse om godhet, naivitet, tro men även manipulation. Några riktiga höjdpunkter är Kristus som frestar Jesus i öknen och Jesus i Getsemane trädgård. Boken är inte utan sin religionskritik, men det är inte i första hand en kritik om religionen i sig, utan snarare det uttryck det tar sig, viljan att kontrollera människors liv och tankar.

Språket däremot lämnar en del i övrigt att önska. Jag vet inte om det är översättningen fel, eller om det faktiskt är på det sätt det är skrivit om det kanske finns en tanke bakom det i så fall. Men jag upplever det som enkel och fattigt, och det lämnar en del i övrigt att önska. Sedan hade boken för min del gärna fått vara något längre.

Allt är bara bra, tack - Moa Herngren

Lea åker till Paris för att komma bort ifrån sitt hektiska jobb och tomma. Efter att ha levt i det närmaste som en eremit träffar hon till sist på nyårsafton den karismatiska Michel, arbetslös konstnär med en passion och livsglädje som trollbinder henne. De inleder en kärlekshistoria, men allt som från början verkar vara frid och fröjd utvecklas till att bli någonting annat.

Den här är historien om Lea, någon som får mig att framstå som ett under av självkänsla och självförtroende. Som sparkar på sig själv, ser ner på sig själv och baserar sitt egna värde på andra människors åsikter om henne själv. Som bara drömmer om att bli älskad, men själv inte tycker att hon egentligen är värd att älska. Om rädslan att bli lämnad ensam, och att blunda för verkligheten. Att inte lite på sig själv, sina instinkter och känslor.

Det är ingen lätt bok att läsa. Lea är ingen person jag tycker om. Jag känner för henne, tycker synd om henne och skulle vilja krama om henne. Fast mest vill jag bara skaka om henne och fråga henne vad fan hon håller på med. För jag ser ju, jag som läsare ser vartåt det barkar, men jag kan inte göra något medan det bär av bortåt helvete. Men likväl, det här är också riktigt bra. Riktigt bra, och jag kan inte lägga ifrån mig boken. Trots att jag känner på mig vad som ska hände, så spelar det ingen roll. Det är fortfarande en (bitter) njutning att läsa. Och i slutändan känns det som det är en läsupplevelse som kommer stanna kvar.

Tidsbrist

Det blir inte mycket läst för tillfället. Tiden finns inte riktigt. Dels för att jag varit iväg på studieresor, och nöjesresor och dels för att skolan tar så mycket tid. Så november ser ut att bli något av en bottenmånad när det gäller läsning. Troligen blir det inte mycket tid över för läsning förrän i december när jag får lite jullov.

Anita Blake nr åtta

Det här börjar inte bra. Efter de första kapitlen är jag nära att slänga boken i väggen, eftersom jag blir så irriterad på personernas agerande i allmänhet och Anitas i synnerhet. Och då med det i minnet att jag efter att ha läst de första böckerna tycket att hon var den bästa hjältinnan sedan Buffy. Men det blir bättre, och i slutet är jag nästan tillbaka i den samma känsla som jag hade när jag läste de första böckerna. Fast okej, det har kanske mest att göra med att det i slutet finns första kapitlet i nästa bok, som innehåller ett stycke Death (Edward).

Slutomdömet blir nog ändå att det är för mycket varulvar (och dylika) och för lite zombies. Och för mycket sex, det ozar ut från varje sida och jag blir mest irriterad. Allt handlar om sex. Precis allt. Och även om det finns något försök till förklaringar, så är det ändå inte tillräckligt i mina ögon för att motivera allt det. Och ytterligare en bok med våldtäkter, vad är det med det? Går det inte skriva en bok utan att någon blir våldtagen, eller hotad med våldtäkt? Det blir någon tjatigt faktiskt, och det är väl inte det som är tanken.

Sedan gjorde jag misstaget att läsa vad de efterföljande böckerna handlar om, och nu kan jag inte tänka på mycket annat. Hade ekonomin tillåtit hade jag beställt de följande sex delarna eller så och kört ett maraton. Nu blir det inte så utan jag får försöka hålla mig.

Blood Price - Tanya Huff

Efter att ha slutat som polis jobbar Vicki Nelson numera som privatdetektiv. Men efter att ha blivit första person på en brottsplats där ett brutalt mord har skett, blir hon återigen involverad i något som främst kan betecknas som polisarbete. Om det inte var för att mordet, och efterföljande liknande mord verkar ha utförts av någon som är mer än mänsklig. Tidningarna skriker vampyr, och även om Vicki först avfärdar det hela som absurt, börjar hon fundera.

Henry Fitzroy, oäkta son till Henry VIII och femhundraårig vampyr, misstänker att morden begåtts av någon annan av hans sort. Han inser att han måste se till att de upphör, även om den moderna människan inte tror på vampyrer, så krävs det inte mycket för att ändra på den saken, och för människor att komma springande med facklor och pålar i händerna. Så för sin egen säkerhets skull är det bäst att han hittar mördaren, och det fort.

Det här är en helt okej bok, som inte lämnar mer än ett något ljummet intryck. Karaktärerna är intressanta, även om jag inte riktigt känner att jag kommer dem inpå livet. Det saknas något i boken, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Annars är det skönt att läsa om en hjältinna, som inte är helt igenom stark, utan har sina svagheter, både i form av personlighetsdrag och fysiska svagheter. Och en vampyr som även om han är starkare och snabbare än en människa, fortfarande på något vis är mänsklig och långt ifrån odödlig. Det är möjligt att jag kommer läsa de efterföljande delarna, men de står inte högst på min lista. Men ett trevligt tidsfördriv har det ändå varit.