Ännu en blodig vår tar sin början i inbördetskrigets Styria. Monza och hennes bror Benna, ledare för legoknektsarmén The Thousand Swords, är påväg för att träffa sin uppdragsgivare Duke Orso. Med Monzas hjälp är han på god väg att vinna kriget och utropa sig själv till kung över Styria. Men Monza har blivit alltför populär hos folket och han har bestämt sig för att göra sig av med henne. Mordförsöket misslyckas dock, och Monza överlever, om än försvagad och ärrad, med bara en tanke i huvudet: hämnd! Till sin hjälp har hon en nordbo som drömmer om att bli en bättre man, en ex-fånge besatt av siffror och en fåfäng giftblandare.
Abercrombie är i sitt esse, det här är mörkt, smutsig, våldsamt och humoristiskt. Karaktärerna är osympatiska, våldsamma, fåfänga och alldeles underbara. Det är fullt av överraskningar, oväntade vändningar och så självklart våldsam blodig död. Här finns inga ädla hjältar eller motiv.
Flera av karaktärerna känns igen sedan tidigare böcker, däribland nordbon Shivers. Boken är fristående och möjlig att läsa utan att ha läst Abercrombies föregående böcker, men jag skulle ändå rekommendera att göra det. Man känner då igen karaktärerna och händelser och personer som det refereras till och det ger berättelsen flera lager, eftersom vi även får glimtar av vad som hänt för övrigt sedan de böckerna tog slut.
Ett stort plus för de intressanta kvinnliga karaktärerna, vilket jag saknade i Abercrombies förra böcker. Vi har Monza med många drag som skulle betecknas som "manliga" och Day (giftblandarens assistent) som konstant verkar äta (i våra tider med fokusering på att äta nyttigt är det något av både en lättnad). Kvinnorna tillåts vara just människor, utan att förskönas på något sätt till följd av sitt kön. Tvärtom så framstår de i vissa fall som värre än sina manliga medkaraktärer.
Dock, liksom Abercrombies andra böcker, så finns det partier som är bitvis sega. Jag vet inte varför eller exakt vad det är som gör att det känns så, men något är det. Och jag förstår varför jag inte kom igenom den första gången jag försökte (ytterligare en anledning till varför man bör ha läst de andra böckerna tror jag). (Tar för övrigt tillbaka det jag skrev då, Abercrombie är nog trots allt bäst på hämnd). Slutet gör dock mycket för att bättre på betyget. Underligt nog så tycker jag som mest om boken ett par timmar efter att ha läst ut den. Likadant var det med de tidigare böckerna. Och det känns samtidigt som om det här är en bok som skulle hålla för en omläsning, nästan direkt, helt enkelt för att jag då skulle kunna fokusera på andra saker och se om jag kanske upptäckte saker som jag inte gjorde tidigare. Och jag ser verkligen fram emot att läsa Abercrombies nästa bok (som utkommer i början av nästa år).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar