Sagan om Ringen nostalgi

Allt som är guld behöver ej glittra
Vandringsstav finns som är utan rost
gammal styrka ska ej förvittra
djupa rötter ej nås av frost
Eld ska väckas ur aska mycken
ljus ska tändas ur skugga tung
klinga smidas ur brutna stycken
man utan krona på nytt bli kung.

(ur Sagan om Ringen - J.R.R. Tolkien)

Efter att ha börjat läsa Nick Perumovs bok Alvklingan (som utspelar sig i Tolkiens midgård, 300 efter händelserna i sagan om ringen) är jag sugen på en omläsning av Sagan om ringen. Eller The Lord of the Rings, har visserligen serien på svenska hemma, men är sugen på att läsa den på engelska den här gången. Senaste gången jag läste den var i januari 2009, så det är dags igen... Känns som om det är bra böcker att läsa över jullovet, det här lite dit. Det eller Harry Potter. Och senaste (och enda gången tror jag) jag läste dem på engelska var 2003.

Tror det blir fjärde eller femte gången jag läser dem nu. Jag fascineras av den miljö Tolkien skapade, en värld i storslagna miljöer, fylld av gamla legender men också av sorg, och en känsla av att den forna storheten nu är stad i förfall. Alverna som lämnar midgård och seglar över haven för att aldrig återvänd, den oundvikliga förändringen i världen och inte nödvändigtvis till det bättre, med allt som går förlorat.

Och Aragorn, en ovillig ledare som till sist tar sitt ansvar och blir den han varit förutbestämd att bli. En man som levt ett hårt liv men som som ändå bevarar sin nobilitet. Något som förstärktes i och med Viggo Mortensens (i mitt tycke) fantastiska gestaltning av honom i filmerna (som för övrigt inte var ensam om att göra en bra tolkning av de olika karaktärerna. Och miljöerna, miljöerna! Måste nog se om filmerna också).

För att återknyta till Alvklingan, så anländer vår huvudperson där, hobbiten Folco, till värdshuset Stegrande ponnyn (som känns igen ifrån SoR). När han besöker stora salen, utbringas en skål till Elessars (Aragorns) minne.

ur Alvklingan - Nick Perumov s. 69-70

Vänner, låt mig utbringa en skål! sade Smörblomma och höjde sitt glas. Må gräset för evigt stå grönt på hans grav, på den store kung Elessars vördade viloplats.

...Först nu fick Folco en skymt av den plats i rummet som värden hade pekat på under sitt tal. Bredvid den stora spiseln vid väggen stod ett mindre bord, täckt med en vit duk och omgärdat av ett lågt och konstfullt smitt järnstaket. Vid bordet stod en stol, som hade dragits ut en bit; en påtagligt nött grågrön mantel hängde till synes vårdslöst kastad över ryggstödet. En snidad trästav med handtag av ben stod lutad mot bordet; på den vita duken stod en stor sejdel, bredvid den låg en sliten tobakspung och en liten, krokig pipa. Det var som om ägaren till dessa föremål just lämnat bordet och när som helst skulle komma tillbaka...

Minnet av forna tider som fortfarande är levande i människor minne... (Och här ser jag scenen ifrån filmen, Aragorn gömde i hörnet, med nedfälld huva iakttagande Frodo, en liten stund innan han gör misstaget att ta på sig ringen...). Hitills fångar boken stämningen från SoR bra, och det är en njutning att läsa den, även om den inte håller ett jättehögt tempo än så länge. Förstår dock inte hur jag ska orka vänta på att nästa del ska ges ut på svenska, vilket tydligen inte ska ske förrän 2012...