Irina lever sedan tio år tillbaka med Lawrence. Deras förhållande är inte direkt passionerande, men de älskar varandra med en stilla innerlighet och vet var de har varandra, är varandras bästa vänner och vardagen flyter på i en stilla lunk. De har en gemensam (avlägsen visserligen) vän, snookerspelaren Ramsey, som de äter middag med en gång per år på hans födelsedag. Under det femte året är Lawrence bortrest och Irina får äta ensam med Ramsey, något hon innan fasar för. Kvällen utvecklas dock på ett oväntat sätt, och Irina ställs inför en situation där hon har två val. Efter det delas historien upp, och vi får följa Irinas liv i två olika skeden beroende på vilket val hon gjorde under den kvällen, vartannat kapitel för respektive val.
Det är på många sätt en fantastisk bok, greppet med att man får följa Irina i två separata historier är spännande och då händelserna följer varandra förvånansvärt mycket i de olika skeendena kan samma konversationer spelas upp flera gånger, men med olika repliker från olika personer i de olika skeendena. Språket är underbart, intelligent och poetiskt med ett härligt flyt och meningar som börjar i en ände men slutar i en annan, utan att det för den skulle blir rörigt.
Halvvägs in i boken kommer jag dock in i en svacka, även om jag inte är säker på om det beror på mig eller boken. Jag stör mig på Irina och hennes mesiga sätt, hennes oförmåga att ställa folk till svars och hennes sätt att hellre stoppa huvudet i sanden än att ta tag i problem eller säga ifrån. I slutändan kapitulerar jag dock, ett par kapitel senare känns allt mycket klarare och hennes karaktärsdrag snarare charmerande och som en vital del av boken och historien.
Sen ska tilläggas, att det är en fördel när man läser boken om man vet något av snooker och har ett intresse av det. Det är inte dominerande i berättelsen, men det upptar ändå en viss del. Jag, som tycker det är en charmig sport, finner bara att det gör att jag tycker ännu mer om boken, men kanske hade det varit annorlunda om jag inte tyckt om snooker (eller ens vetat vad det var).
Tills sist, om det inte varit för svackan mitt i boken, vilken för all del kan bero på att jag för tillfället verkar ha svårt för kvinnliga huvudpersoner med svagheter (som alltså bara är mänskliga) så hade det här nog kvalat in som en av de bästa böcker jag läst. Ser fram emot att läsa Shrivers bok "Dubbelfel" snarast, som behandlar en annan sport som ligger nära mitt hjärta (tennis).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar