Hannes återvänder i nederlag till sin barndomsstad Falköping efter en tid i Stockholm där han försökt komma över sin förra flickvän Wilma. I Falköping finns vännerna Kristian, som försöker dämpa sorgen efter faderns död genom att äta och Frippe som i tysthet föraktar sin omgivning och sin egen svaghet. I kväll är det fest, och allt är sig likt, en kväll som så många andra meningslösa och fort bortglömda kvällar.
Det är dystert, det är hopplöst och fyllt av krossade och meningslösa drömmar. Det är småstadsleda, människor som är så upptagna av sina egna helveten att de inte ser sina vänners smärta. Och det är fantastiskt. Jag älskar det, samtidigt som det tynger ner mig, jag uppfylls av hopplösheten boken förmedlar. Och jag känner igen mig, även om det är mycket som skiljer så skulle det här kunna handla om mig och mina vänner känns det som, och om mina tonår. Så hopplösheten till trots, så är det här en av de bästa böcker jag läst i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar