I tretton berättelser får vi följa ett antal rika personer i Los Angeles. Deras vardag, deras samtal och deras handlingar. Det är ytlighet, droger, depressioner, meningslöshet och moraliskt förfall.
Mycket mer är svårt att säga om boken, eftersom det är olika berättelser, om olika människor (även om de förekommer som bipersoner i andra än sina egna berättelser), saknar boken någon egentlig röd tråd. Gemensamt är för mig drogerna, cigaretterna och en känsla av overklighet.
Varför jag trodde att jag skulle gilla den här innan jag började läsa, är egentligen rätt oförståligt. Jag såg filmen som är baserad på boken för ett tag sedan, och efter det blev jag sugen på att läsa boken. Dock kan jag säga nu i efterhand att filmen i det här fallet var bättre än boken. Jag gillar inte alls det här. Kanske för att den världen som beskrivs ligger så långt borta ifrån min egen, men jag blir mest irriterad på att ingen verkar göra något annat än röka och ta droger. Nog borde väl ändå någon se någon annan mening med livet?
Visst finns det vissa av berättelserna som är bättre än andra, men det hjälper inte mycket, så mycket bättre är de inte. Dock går boken fort att läsa, vilket får ses som en av de få positiva aspekterna av den.
Låter lite som American Psycho tycker jag. Efter den kände jag att jag hade fått nog av Ellis och den känslan har inte förändrats tre år senare ...
SvaraRaderaHar inte läst den, men efter det här kan jag ju inte säga att jag är speciellt sugen heller...
SvaraRadera