Han är bara tjugoett men hans liv är slut. Hon finns någonstans därute, hon som lämnat honom, Amalie och vars liv fortsätter, men han är ensam.
"Du blir stående ute på balkongen, i hela världens åsyn. Men ingen lägger märke till dig. Du är mol allena. Du ska snart dö, men ingen ser dig, ingen vet om dig. Högt ovanför världens larm står du där, som i hytten på en grävmaskin, ända tills det inte längre är någon skillnad mellan det som finns inuti dig och det som finns utanför, ända tills larmet och myllret från de andra har trängt in i dig och genomsyrat dig. Det finns bara två världar: den inre och den yttre. Det finns bara två vistelseorter för det som lever: antingen på utsidan eller på insidan. Och på båda platserna härkar förvirring. En människa är en hud mellan två former av kaos". (sid 14)
I omvänd kronologisk ordning får vi veta vad som hänt. Med början i slutet, och för att sluta när allt började, rullas historien upp. En historia om kärlek, om svartsjuka och om ensamhet. Om en trasig människa som mest av allt bara vill vara älskad. Språket är smått fantastiskt, medryckand och poetiskt. Historien svart, men i och med att det berättas i omvänd ordning går vi ifrån djupaste mörkare mot ljusare och ljusare tider, vilket hjälper, och gör att det blir uthärdligt. Och mitt i allt sitt mörker så är det vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar