En hondjävuls liv och lustar - Fay Weldon

Ruth ser sig själv som en skötsam hustru och tvåbarnsmor, boende i förorten med sin man. Lång, klumpig och långt ifrån någon skönhet, är hon ändå ganska nöjd med livet. Tills hennes man lämnar henne för en annan kvinna, den graciösa och vackra Mary Fisher. Då bestämmer hon sig för att hämnas, dels på sin man men framför allt på den kvinna som tog hennes man.

Vad vi sedan får följa är en utstuderad hämndodyssé. Finurlig, underhållande, rolig. Ruth visar sig vara en driftig person och skyr inga medel för att nå sitt mål. Lättläst och ganska lättsam läsning, samtidigt som den trots allt säger något om det samhälle vi lever. Boken utkom första gången 1983 men jag anser att den har åldrats väl.

Vidare, så påminner mig Ruth av någon anledning om Monza från Abercrombies Best Served Cold. Även om historierna är fundamentalt olika, i såväl sättet att berätta som själva den omgivande miljön och motivationen för karaktärerna, så finns har de ändå en likhet i att de båda inte skyr några medel för att nå sina mål, sin hämnd, vad som än händer på vägen och vem som än råkar illa ut. Det till trots, hinner Ruth ändå med att göra en del gott för andra människor på vägen också. Till skillnad från Monza, som är en väldigt levande karaktär, blir Ruth delvis något av en karikatyr, allt draget till sin spets, men det är inget som på något vis gör boken sämre eller stör läsningen, utan bidrar till att göra historien underhållande.

För att sammanfatta: en underhållande bok som går fort att läsa. Till sist har den också ett omslag som jag tycker är riktigt snyggt och ett intressant förord skrivet av Unni Drougge (som dock bör läsas efter att man läst boken, inte innan. Borde kanske ha funkat bättre som efterord?).

Recensionsex från förlaget.

Best Served Cold - Joe Abercrombie

Ännu en blodig vår tar sin början i inbördetskrigets Styria. Monza och hennes bror Benna, ledare för legoknektsarmén The Thousand Swords, är påväg för att träffa sin uppdragsgivare Duke Orso. Med Monzas hjälp är han på god väg att vinna kriget och utropa sig själv till kung över Styria. Men Monza har blivit alltför populär hos folket och han har bestämt sig för att göra sig av med henne. Mordförsöket misslyckas dock, och Monza överlever, om än försvagad och ärrad, med bara en tanke i huvudet: hämnd! Till sin hjälp har hon en nordbo som drömmer om att bli en bättre man, en ex-fånge besatt av siffror och en fåfäng giftblandare.

Abercrombie är i sitt esse, det här är mörkt, smutsig, våldsamt och humoristiskt. Karaktärerna är osympatiska, våldsamma, fåfänga och alldeles underbara. Det är fullt av överraskningar, oväntade vändningar och så självklart våldsam blodig död. Här finns inga ädla hjältar eller motiv.

Flera av karaktärerna känns igen sedan tidigare böcker, däribland nordbon Shivers. Boken är fristående och möjlig att läsa utan att ha läst Abercrombies föregående böcker, men jag skulle ändå rekommendera att göra det. Man känner då igen karaktärerna och händelser och personer som det refereras till och det ger berättelsen flera lager, eftersom vi även får glimtar av vad som hänt för övrigt sedan de böckerna tog slut.

Ett stort plus för de intressanta kvinnliga karaktärerna, vilket jag saknade i Abercrombies förra böcker. Vi har Monza med många drag som skulle betecknas som "manliga" och Day (giftblandarens assistent) som konstant verkar äta (i våra tider med fokusering på att äta nyttigt är det något av både en lättnad). Kvinnorna tillåts vara just människor, utan att förskönas på något sätt till följd av sitt kön. Tvärtom så framstår de i vissa fall som värre än sina manliga medkaraktärer.

Dock, liksom Abercrombies andra böcker, så finns det partier som är bitvis sega. Jag vet inte varför eller exakt vad det är som gör att det känns så, men något är det. Och jag förstår varför jag inte kom igenom den första gången jag försökte (ytterligare en anledning till varför man bör ha läst de andra böckerna tror jag). (Tar för övrigt tillbaka det jag skrev då, Abercrombie är nog trots allt bäst på hämnd). Slutet gör dock mycket för att bättre på betyget. Underligt nog så tycker jag som mest om boken ett par timmar efter att ha läst ut den. Likadant var det med de tidigare böckerna. Och det känns samtidigt som om det här är en bok som skulle hålla för en omläsning, nästan direkt, helt enkelt för att jag då skulle kunna fokusera på andra saker och se om jag kanske upptäckte saker som jag inte gjorde tidigare. Och jag ser verkligen fram emot att läsa Abercrombies nästa bok (som utkommer i början av nästa år).