I Hades käftar - Steven Saylor

Efter att ha läst ut Roma, så hittade jag en annan bok av samme författare, I Hades käftar, i mina föräldrars bokhylla, vilket kändes kul eftersom jag var sugen på att läsa mer av författaren.

Boken utspelar sig under Romarrikets era, 72 f.Kr. Riket skakas av slavupproret under ledning av Saprtacus i de södra delarna. I Rom väcks Gordianus, Hittaren kallad, mitt i natten av en mystisk besökare som har ett uppdrag till honom men inte vill säga vad det är. Han blir lovad bra betalt, oavsett han klarar av att lösa fallet eller inte och går på en båt med okänd destination. Väl framme visar det sig att han kallats till platsen för att utreda ett mord, husets herre har mördats och två slavar är misstänkta för att ha utfört det och sedan anslutit sig till Spartacus. Men inte alla är övertygade om slavarnas skuld. Det gäller för Gordianus att hitta mördaren och det fort, annars kommer resten av hushållets slavar att avrättas för att statuera exempel...

Jag brukar säga att jag inte läser deckare, att den typen av böcker inte intresserar mig. Men om fler deckare var som den här, skulle det vara annorlunda. Jag är inte riktigt säker på vad det är som gör det, miljön, karaktärerna eller historien. Först och främst är miljön fascinerande, inblickarna man får av romarnas vardagsliv, vad de äter och hur de bor är intressant. Likaså är karaktärerna fascinerande och genom deras olikhet får man ytterligare inblick i det dåtida romerska samhället. Framförallt för att de får komma fram och berätta sin egna historier vilket ger dem ett djup och de blir så mycket mer än att bara vara ett komplement till huvudkaraktären. Mord historien och dess uppbyggnad påminner mig lite om Agatha Christie (om än inte lika invecklad och oförutsägbar) vilket bara är positivt. Sammantaget blir det riktigt bra och det ska bli kul att läsa de andra böckerna om Gordianus.

Roma: En roman om den odödliga staden - Steven Saylor

Boken tar sin början år 1000 f.Kr. när en skara salthandlare, bland dem den unga Lara, vandrar över landet och till den plats där sju kullar avtecknar sig mot himlen. De stöter på ett gäng främlingar på platsen, en ung man med en amulett i solens färg fångar särskilt Laras blick.

Vi får sedan följa ättlingarna efter Lara ner genom historiens gång, under 1000 år, och den amulett som blir en släktklenod och vandrar genom generationerna. Vi följer Roms grundande, möter Herkules, Remus och Romulus och ser Rom växa som stad, gå ut i krig, vinna och förlora. Boken gör nerstamp under vissa år i historien och vi får följa vissa personer, men varje berättad historia blir som en separat historia i sig, löst sammanhållen av det faktum att en familj alltid förekommer.

Vissa av berättelserna och personerna känns mer intressanta än andra. Inledning av boken är i mina ögon den sämsta biten, historien intresserar mig inte nämnvärt. För mig blir det mer intressant ju längre fram i tiden vi kommer . Vissa personer och berättelser är mer intressanta än andra. I slutändan är det är det en skickligt berättad historia, och jag blir sugen på att läsa mer om Romarriket igen.

Ett ljus i mörkret - Agneta Sjödin

Boken berättar om Lucias liv (senare helgonförklarad, Sankta Lucia) och hennes uppväxt i slutet av 200-talet på Sicilien i en kärleksfull familj. Redan som liten ser hon änglar ingen annan ser och utstrålar ett inre ljus som alla som möter henne slås av. Hon förfasas över orättvisorna i världen, det lidande de fattiga får utstå och den ojämlikhet som finns mellan könen där männen bestämmer över kvinnorna. Hon är övertygad om att Gud har gett henne en uppgift här i livet, att hjälpa dem hon kan, få dem att tro på sig själv och sprida ljus i mörkret.

Min första invändning mot boken är väl inte helt oväntad, som ateist finner jag vissa tankegångar främmande, särskilt det att kristendomen skulle vara det enda rätta och det som kommer att leda till en bättre värld. Kristendomen som religion blev ett maktmedel, ett sätt att förtrycka folk i slutändan och en ursäkt för att förfölja oliktänkande. De förföljda blev de förföljande.

Vidare stör jag mig på att det måste påpekas hur speciellt Lucia är, hur vacker hon är, den överjordiska styrka och skönhet hon utstrålar. Frågan är, måste man vara vacker för att kunna bli helgon? Står det i arbetsbeskrivningen? Finns det helgon som var kända för sin fulhet, eller är fulhet en styggelse i Guds ögon, ett straff för ett syndigt leverne och därför något som omöjliggör helgonskap? En parentes.

Språket är enkelt, historien flyter på i sakta mak, det blir aldrig särskilt spännande, men heller aldrig outhärdligt tråkigt. Boken skulle dock med lätthet kunna kortats ner till hälften känns det som, det händer inte speciellt mycket egentligen, det mesta utspelas ändå på något vis inom människorna, vardagsbestyr beskrivs, saker som egentligen inte har med historien att göra med utgör en bakgrund och kanske, eller kanske inte förklarar personernas agerande. Saknar även en beskrivning om vad som händer med bipersonerna efter att historien tar slut, vad blev de av dem? Fick de sina straff på något sätt, eller kunde de obekymrat leva vidare och fortsätta sina onda förfaranden. Men det är ju trots allt Lucia som är huvudpersonen i den här berättelsen och därför är det väl inte intressant att reda ut den delen.