Veniss Underground - Jeff VanderMeer

Genom tre personer, tre olika röster, får vi lära känna staden. Ovan och under mark och med dess underligheter, befolkning och underliga varelser. I en inte alltför avlägsen framtid, eller kanske en annan värld, där samhället fallit samman men ändå fortfarande lever vidare.

Det är drömlikt eller kanske mest mardrömslikt. Och det passar jag inte riktigt. Jag har svårt för den här typen av böcker, med den här typen av känsla. En historia som inte följer givna mönster, med personer jag inte förstår och inte känner något för mer än en lätt avsky. Kanske är det VanderMeers sätt att skriva som helt enkelt inte passar mig, jag hade lite samma problem med hans Annihilation. Och den historien som berättas är inte den jag hade velat läsa. Jag vill veta vad som hände från första början, varför staden byggdes som den gjorde, hur den uppstod och varför det föll samman. Inte färdas på det sätt vi får göra, med ryckvis ledtrådar om varför och utan egentliga förklaringar.

Kort om fyra svenska böcker

Amatka - Människorna lever i en värld där orden formar verkligheten och det är en daglig kamp för att överleva. Gillade början på det hela, den klaustrofobiska stämningen och rutinerna som känns sovjetiska, ett samhälle där alla vet sin plats. Hade dock svårt för huvudpersonen Vanja och har också svårt när världen blir så främmande, det blir helt enkelt för konstigt för mig.

En sekund i taget - Hedvigs hela familj har dött i en mystisk sjukdom och hon vet inte om det finns fler människor kvar i världen. Hon lämnar lägenheten där de bott och beger sig till en närbelägen gård, där hon försöker överleva. Gillade denna, även om det inte händer jättemycket så är det en bra beskrivning av Hedvig, hennes tankar och känslor om det som hänt och svårigheterna hon ställs inför. Möjligen kändes den något kort, men det finns fler böcker i serien.

Han åt mitt hjärta - Varulvar i svensk miljö. Spännande grepp och kul att det finns miljöer en känner igen sig i. I odelat förtjust i karaktärerna men historien är spännande och över det hela ligger hela tiden en känsla av att det aldrig kan sluta bra.

Midvintermörker - Sverige invaderas av Ryssland. Skrämmande och aktuellt och med tanke på utvecklingen så känns scenariot tyvärr inte alltför avlägset. Spännande att läsa, även om det ibland blir lite väl mycket militära termer. Tyvärr lämnar boken mig med en besk eftersmak p g a författarens åsikter.

Seveneves - Neal Stephenson

Månen sprängs och detta blir startskottet på jordens undergång. I kapplöpning mot tiden måste nu mänskligheten förbereda sig för ett liv i rymden i tusentals år, innan jordytan återigen blir beboelig.

Två tredjedelar av boken gillade jag riktigt mycket. Det var spännande att läsa om och att få följa hur det skulle gå för de olika karaktärerna och hur mycket som skulle hinna göras klart innan det var för sent. Även de politiska förvecklingarna och hur det påverkade de på rymdstationen var intressant. Ibland blev det kanske lite väl tekniskt, men för det mesta gick det att bortse från det och skumma igenom de bitarna för att komma tillbaka till det som var intressant.

Den sista tredjedelen var inte alls i min smak dock. Vi gör ett hopp i tiden och byter karaktärer. Historien blir här bara rörig och känns meningslös, och jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna, de är bara streckgubbar på ett papper utan påtagligt innehåll. Det hade blivit så mycket bättre om boken bara hade slutat efter två tredjedelar och skippat det här sista dravlet.

Man bör hålla sig på jorden

Det finns en anledning till att rymdresorna till månen upphörde. Detta till trots bestämmer sig NASA att det nu är dags för en till, för att få lite välbehövlig uppmärksamhet och tillskott av medel. Man bestämmer sig även för att det vore en bra idé att utlysa en tävling för ungdomar, tre vinnare får åka med och binder sig då även till att ställa upp på intervjuer och rapportera om sina upplevelser. Mia, Midori och Antoine blir uttagna att åka. Men när de närmar sig månen börjar problemen...

Jag är väl generellt ganska lättskrämd och skräckfilmer är inte alls min grej. En anings mörkrädd är jag också och övertygad om att skogen vid mitt föräldrar hem är bebodd av både det ena och det andra (köttätande rådjur, varulvar och lejon typ). Till saker som skrämmer mig räknas radioaktivitet och mutanter (de sistnämnda skapat av det förstnämnda, tänkt Metro 2033). Med det minne, så gav jag mig ändå på att läsa 172 Hours on the Moon, en ungdomsbok borde väl inte kunna vara så skrämmande?...

Det kan det tydligen visst. Att säga att boken gjorde mig mörkrädd (mer än vanligt då) är en underdrift. Känslan av panik som kommer krypande, att när saker börjar gå på tok veta att det inte finns någon hjälp att få utifrån. Känslan av ensamhet och utsatthet. Men det är riktigt bra och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken för jag ville veta hur det gick, om det trots allt fanns något hopp.

Kortrecensioner

Life after Life - Kate Atkinson. Att få leva sitt liv om och om igen, tills det blir rätt. De små skillnaderna som i slutändan betyder skillnaden mellan liv och död. Så blir det för Ursula Todd, som vi får följa under hennes uppväxt, och tillika död. I flera omgångar. Gillar början på den här, när det följs åt i kronologisk ordning och gillar miljöerna (England från 1910 och framåt). Tycker det spårar ur lite sen vilket drar ner betyget för min del.

Andlös - Mattias Ronge. En farsot drar över världen, när människor drabbas av den upphör deras automatiska andningsreflex och de måste tänka aktivt på varje andetag de tar. Ingen vet vad som händer och varför, hur det smittar eller hur man botar det. Eva-Lena tror sig har kommit på varför sjukdomen uppstår och måste försöka ta sig till Lund och övertyga forskarna där. Gillar idén på historien men har svårt för utförandet. Har svårt för Eva-Lena, som inte känns som en riktigt människa, och därmed svårt för historien, då det är hon och hennes tankar som är huvudfokuset.

Rivers of London - Ben Aaronvitch. Ett övernaturligt London, där konstapel Peter Grant finner sig bli lärling kommissarie Nightingale, England sista trollkarl. Gillar, men är inget som griper tag i mig och inget som stannar kvar särskilt länge efteråt. Trevlig läsning och lättsam läsning för stunden.

Hull Zero Three - Greg Bear. En man vaknar upp ur underbara drömmar, på ett rymdskepp utan att veta vem han är eller varför han är där. Korridorerna befolkas av underliga monster men också även andra underliga överlevare. Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig när jag började läsa den. Det är underligt, mardrömslikt och jag avskyr det. Det bästa med boken var att den var kort.

The Left Hand of Darkness - Ursula K. Le Guin. Ai är ett ensamt mänskligt sändebud till planeten Winter, en främmande planet där invånarna byter kön. Han har som mål att få planeten att ingå i en växande intergalaktisk sammanslutning, men för att göra det måste han bryta igenom skillnaderna mellan sig själv och folket på planeten. Gillar verkligen det här, kylan och snön, de vita miljöerna. Glaciären. Ais beskrivning av sitt behov att kategorisera personerna han möter som manliga eller kvinnliga, trots att de är varken eller. Hans växande vänskap med en av varelserna och hans resa, såväl geografiskt som själsligt.

Fallvatten - Mikael Niemi. Det har regnat intensivt under hela hösten. Dammarna i Luleälven är fyllda till brisningsgränsen och en dag händer det ofattbara, en damm brister. Vi får följa ett antal människor mitt i den omedelbara katastrofen och vad som händer med dem. Har svårt för karaktärerna, som känns för udda, inte som normala människor, vilket jag hade velat ha. Tycker också historien slutar just som det börjar bli sant, jag vill veta vad som händer sen, i katastrofens spår, hur går man vidare?

Tidsresor och rymdresor

I korthet handlar The Shining Girls om en tidsresande seriemördare och de kvinnor som blir hans offer. Harper reser genom tiden och dras till de "skinande" kvinnorna som han drivs till att mörda. Kirby var ett av hans offer som överlevde, och hon försöker nu göra det hon kan för att hitta honom, vilket av förklarliga skäl inte är det lättaste.

Historien faller mig inte alls i smaken. Harper är en riktigt motbjudande karaktär som det tar emot att läsa om. Kirby är inte heller hon en särskilt sympatisk karaktär, och även om hennes besatthet över att hitta Harper är förstålig, så gör det inte att jag tycker om henne. Jag tycker inte heller att det är särskilt intressant att läsa om morden. Det positiva med boken var dock att historien flöt på ganska bra och den gick relativt fort att läsa.

I Ancillary Justice träffar vi Breq som för många år sedan var en del av något större, Justice of Toren, ett rymdskepp sammankopplat med ett gäng människokroppar vars "personlighet" hade raderats. Genom förräderi förändrades allt det, skeppet förstördes och endast en spillra överlevde ensam i en människokropp. Breq bestämde sig då för att söka hämnd och hens långa resa börjar nu närma sig sitt slut.

Jag gillade den här. Erövrarmentaliteten, komplexiteten i skeppsmedvetandet som är ett men samtidigt många, skeppen som blivit rörliga enheter och följer sina kaptener omkring. Breq som karaktär, rationaliteten som genomkorsas av något annat, en oförklarlig emapti. Det genomgripande användandet av kvinnliga pronomen som får mig att fundera över mitt eget förhållande till det, hur svårt att är att ändra på en föreställning om en person som jag från början trott vara ett kön men som visar sig vara ett annat. Frågan om läsupplevelse blivit annorlunda om "rätt" pronomen hade anlänts. Ser fram emot att läsa fortsättningen när den kommer.

Kort om tre

Skattkammarön - Robert Louis Stevenson. Handlar om Jims kommer över en gammal skattkarta och han och hans vänners äventyr med att leta reda på skatten. En klassiker som håller, det är spännande och bitvis ganska hemskt, ond bråd död och misär.

KoMo - Pontus Joakim Olofsson. Kattarina jobbar som läkare på en psykiatrisk klinik. Tror hon. En morgon vaknar hon upp och upptäcker att hon är patient på kliniken, tungt medicinerad, och inte läkare. Vem är hon egentligen och varför skrev hon in sig? Hur kunde hennes liv vara så hemskt att hon valde att helt glömma bort det? Berättelsen är hallucinatoriskt, och stora delar i början vet man inte vad som är verklighet och vad som bara händer i Kattarinas hjärna. Jag har svårt för det, och stora delar av boken föll mig inte alls i smaken. Jag upplevde Kattarina som en jobbig och oföretagsam person och irriterade mig på henne stora delar av boken. Mysteriet med vad som hände är intressant när man väl kommer dit, men det väger inte upp övriga delar av boken.

Red Country - Joe Abercrombie. Shy kommer hem till sin gård och finner den plundrad och nedbränd och hennes syskon kidnappade. Hon ger sig ut tillsammans med sin styvfar Lamb på jakt efter kidnapparna för att få tillbaka sina syskon. Vi får följa deras resa över landet och människorna de möter. Det är fantasy i westernmiljö, och skrivet av en av mina favoritförfattare, så det borde vara intressant. Tyvärr upplever jag det som ganska segt, historien är inte så intressant och jag kommer aldrig karaktärerna in på livet. Det är nog bra att Abercrombie tar en paus från den här världen och skriver något annat emellan innan nästa trilogi kommer.

Kort om tre

Throne of Glass: en fängslad lönnmördare får en andra chans genom att bli prinsens representant i en tävling på liv och död. Priset är att få bli kungens lönnmördare, arbeta åt honom under ett visst antal år och sedan återvinna sin frihet. Tycker idén var intressant men gillar inte utförandet. Har svårt för huvudpersonen, Celaena, som beter sig omoget och bortskämt och med fokus på fel saker. Förväntar mig så mycket mer av en ökänd lönnmördare än det här, det känns inte trovärdigt. Så, tyvärr inget för mig.


Pretties: fortsättningen på Uglies, om ett samhälle där man genomgång en operation
för att bli vacker när man fyller 16. Tyckte den var bättre än Uglies, gillar att se samhället från andra sidan och Tallys kamp för att hitta tillbaka till den hon var innan hon genomgick operationen. Känns mindre barnslig än förra boken vilket är positivt.

2312: framtidsvision då planeterna i vårt solsystem har befolkats och livslängden kraftig förlängts. Ett dödsfall  och personlig tragedi för en av våra huvudpersoner Swan blir katalysator för ett antal händelser som förändrar historiens gång. Gillade det inte alls, avskydde Swan som karaktär, tyckte hon var otroligt enerverande och gnällig och tyckte historien var tråkig och seg, det kändes inte som det hände så mycket. Trodde det skulle varit mycket bättre. Ångrar att jag började läsa den, och fick för mig att jag borde läsa klart den när jag väl börjat.

Intrusion - Ken MacLeod

I framtiden har man tagit fram ett piller som botar genetiska defekter hos barn. Hope Morrison är gravid med sitt andra barn, hon tog inte "fix"-pillret under sin första graviditet och tänker inte göra det nu heller. Men omgivningen börjar ifrågasätta hennes val och om hon borde ha rätt att göra det, särskilt som hon inte kan motivera varför hon inte vill göra det, inte ens för sig själv. Allt fler börjar ifrågasätta hennes val och det ställer till med problem för Hope och hennes man.

Hopes värld är en framtid som kanske inte är alltför långt borta, med ett övervakningssamhälle där varje steg du tar bevakas. Kameror finns i varje persons hem, officiellt som säkerhet för invånarna. Kvinnor arbetar hemifrån för att kunna ta hand om barn och hushåll och då många arbetsplatser ses som för farliga för dem då det kan påverka deras fertilitet. Gravidas fysiska tillstånd övervakas, så att de inte kommer i kontakt med för stora föroreningar, eller dricker eller röker under sin graviditet.

Den värld som Ken MacLeod målar upp är skrämmande, mycket för att den känns möjligt, åtminstone till en början. Historien i sig finner jag inte särskilt intressant och de moraliska dilemman som kanske skulle kunna beröras (är det rätt att vägra ta ett piller som kan göra dina barn friska?) berörs aldrig på djupet. Karaktärerna är inte speciellt intressanta och upplösningen samt vissa andra inslag går för mig stick i stäv med känslan av resten av boken. Jag gillar som sagt världsbeskrivningen, det skrämmande möjliga i den, men historien i sig föll mig inte alls i smaken, vilket drar ner betyget rejält.

Ointressanta onda skogsalver och ointressanta framtidsscenarion

När Donna Underwood var liten blev hon och hennes familj attackerade av skogsalver, hennes far dog, hennes mor blev galen och hon själv allvarligt skadade. Hennes skador åtgärdades med alkemi, vilket dock gav henne märken i form av järntatureringar på armarna. När hennes bästa vän Navin kidnappas av skogsalverna tvingas hon möta sina värsta rädslor och frågan är hur långt hon är villig att gå för att få honom tillbaka.

Jag ogillar verkligen den här boken. Donna är en mespropp som mest går runt och tycker synd om sig själv samt rodnar så fort Xan (kärleksintresset) råkar titta på henne, samt är allmänt självisk och handlar sjukt idiotiskt. Navin en svartsjuk idiot som beter sig som om Donna gjort något fel när hon träffar en kille samt vägrar lyssna på hennes råd då han tror att han själv alltid vet bäst. Xan är väl okej, men inte så mycket mer än så. Historien i sig är kanske spännande, men det väger inte upp för karaktärerna. Önskar verkligen att jag lagt pengarna på något bättre.

Nancy Kress bok som jag hade höga förväntningar på blev även den något av en besvikelse. Handlingen hoppar mellan framtid och dåtid. I framtiden så är världen förändrad, människan i stort sett utrotad, förut om en liten spillra som är instängd i the Shell. Då de överlevande bär på genetiska skador är enda möjligheten för mänskligheten att överleva att färdas bakåt i tiden med en sorts tidsmaskin för att kidnappa barn. 

I dåtiden jobbar Julie Kahn som matematiker och bistår en FBI utredning med att se om det finns något mönster med ett antal underliga kidnappningsfall. Samtidigt närmare sig världen allt mer en katastrof. 

Jag väntade mig något helt annat än det jag fick, så antar att det är därför jag är besviken, för det är ingen jättedålig bok. Men jag hade velat ha mer om själva katastrofen och samhällets sönderfall, och mer förklaring av varför saker och ting är som det är i framtiden. Som det är nu så tycker jag inte det är så intressant, för jag får inte läsa om det jag vill. Jag hade också väntat mig mer om Julies utredning, mer ett mysterium som skulle lösas, som det inte blev nu. Så, är besviken på den här. Dock så var den bättre än Iron Witch.

Rymdresa till Mars

Arthur C Clarkes bok The Sands of Mars köpte jag på mig på förra årets kontrast, men har inte kommit mig för att läsa förrän nu. Har läst SOS från Törstens hav av honom tidigare, men det är ett på år sedan. Hade inte jättehöga förväntningar innan, men jag hade nog ändå väntat mig något mer än det jag fick.

Det handlar om en Science Fiction författare, som får möjlighet att åka med till Mars. Och vad han sedan upplever det. Och, inte så mycket mer. Det känns som det här hade kunnat gjorts mycket bättre. Det är inte direkt dåligt, men det känns inte som det händer något, som att det finns nån poäng med historien eller det är inte speciellt engagerande. Jag hade önskat mig nåt mer.

Kort om tre böcker

The Orphaned Worlds & The Ascendant Stars är del två i serien Humanitys Fire, i vilka det råder fullt krig mellan olika raser, maskiner och AI-skapelser. Första boken i serien var helt okej, de här något sämre men ändå läsvärda. Blir lite för mycket underligheter för mig det här (hyperspace, icke-kroppsbundna medvetenheter som färdas på nåt internetliknande fram och tillbaka, och maskiner som skapar kloner hipp som happ), föredrar nåt mer lättsmält och rakt.

Främlingen i huset utspelar sig efter andra världskriget i England, på godset Hundreds Halls, som är satt i stadigt förfall. Doktor Faraday kommer dit för att ta hand om en tjänsteflicka, men återkommer efter det ofta besök och blir alltmer involverad i familjen. Utöver ekonomiska bekymmer, verkar det vila något annat olycksbådande över godset. Helt okej läsning, även om karaktärerna inte är direkt älskvärda, och doktor Faraday direkt avskyvärd och självisk bitvis.

Hänt i december

Hittills tre böcker lästa:

Cold Magic består av en del steampunk/alternativhistoria och en del fantasy. Föräldralösa Cat växer upp hos sin kusin. Efter att hon blir bortgift med en magiker rämnar hennes världsbild och allt hon trodde visade sig veta visar sig vara fel. Bra bok, ganska högt tempo genom hela boken, och många vändningar som jag inte förutsett. Cat och hennes kusin Bee är bra karaktärer att följa, och har ett starkt band emellan sig, vilket tydligt styr deras handlingar. Ska bli spännande att se vad som händer med historien i nästa bok sedan.

Pattern var månadens läsprojekt, och en fortsättning på Shadow, om en man som tappat minnet. Börjar inte alltför bra, historien känns rätt händelselös och seg större delen av boken, men det tar sig mot slutet. Så kommer nog att läsa sista boken också för att få se hur det hela slutar.

Seeds of Earth, science fiction. I ett sista desperat försök skickar jorden ut tre koloniseringsskepp i rymden efter att ha blivit anfallna av en till synes oövervinnerlig fiende. Ett av skeppen kommer till planeten Darien, länge lever de isolerade men till sist så upptäcks de av omvärlden och vi får följa vad som då händer, då många verkar vara intresserade av planeten av olika anledningar. Helt okej bok, även om det finns en klar uppdelning i vilka som är goda respektive onda. Hoppar mellan många olika karaktärer vilket gör att vi förflyttar oss mellan olika platser i rymden och får lite olika perspektiv på saker och ting.

Inte blivit så mycket läst i jul, mest umgåtts med familjen. Blev i alla fall lite böcker i julklapp:
- Tankeläsaren - Kristin Cashore
- Chanslös - Gail Carriger
- The Orphaned Worlds - Michael Cobley

Köpte även The Ascendant Stars när jag besökte en bokhandel strax efter jul. Släpat med mig en del böcker hemifrån över jul också, så saknar inte direkt något att läsa.

A Soldier's Duty - Jean Johnson

Ia är sierska och kan se in i framtiden. Som 15-åring ser hon sin galax utplånas tre hundra år framåt i tiden, och inser att hon har en chans, en mikroskopiskt liten chans, att stoppa det. Men det kommer inte att bli lätt. Första steget är att hoppa på militärutbildningen på jorden, ta sig igenom den, och samtidigt lyckas dölja sin förmåga att se in i framtiden.

Ett mer passande namn för den Ia vi träffar på under de första 150 sidorna hade varit Mary Sue. Det är extremt TRÅKIGT, att läsa om någon som vet exakt vad som ska hända, som kan se ett par sekunder in i framtiden för att se vad hon ska säga och göra, för att saker och ting ska gå som hon vill. Inget Ia gör ger henne någon egentlig utmaning, hon vet ju redan har allt ska gå. Och på det, så kommer hon från en "tung" värld, med mer gravitationskrafter (eller vad man säger) än jorden, vilket gör att hon är starkare än alla andra. Hon är dessutom smartare, bättre förberedd och snyggare (typ) än alla andra. Och typ oövervinnerlig. Seriöst, i slutet av Helvetesveckan (där militären gör allt för att bryta ner sina rekryter psykiskt och fysiskt) släpar hon en jävla buss fyra kilometer (sen svimmar hon visserligen, men ändå). Allvarligt, det hade varit svårare att göra henne mer perfekt. Men det gör samtidigt att hon känns tråkig, arrogant och extremt osympatisk.

På det, kommer en jädrans massa ointressant militär fakta. Jag är inte det minsta intresserad av att läsa tre sidor om tre sorters olika vapen och de sju olika sorters ammunition som finns till ett av vapnen. Jag skiter fullständigt i det. Och i mycket av det som händer under militärutbildningen. Det hade lätt gått att korta ner till ett femtiotal sidor, istället för 150 sidor, och jag hade sluppit sitta och läsa skiten (eller tja, skumlästa delar av det).

Efter drygt 150 sidor vänder det dock (åtminstone delvis). Ia är fortfarande lite väl perfekt, men historien känns samtidigt mer levande, inte lika förutbestämd, och Ia verkar göra en del misstag och råka ut för missöden (även om hon kanske var medveten om det innan, så upplever inte jag som läsare det längre). Vi rör oss också mer i galaxen, får se andra delar och får komma närmare andra karaktärer än bara Ia.

Jag har dock bitvis svårt för glorifierandet av det militära, men jag inser att det är problematiskt, då de ju faktiskt riskerar sina egna liv för att försvara andra. Och en armés arbete i fredstid är svårt att ifrågasätta. Stör mig också något på omslagsbilden, då jag undrar vem tjejen är, hon är inte tillräckligt muskulös för att vara Ia, kunde inte nån ha tänkt på det?

I slutändan så är det ändå ganska bra, om än fortfarande långt ifrån något mästerverk. Men om efterföljande delar fortsätter i samma anda som andra delen av boken, så kan de nog bli läsvärda.

Son of Heaven - David Wingrove

Jake var tidigare en ung, rik ekonomisnubbe, som arbetade med att läsa av marknaden i en virtuell verklighet. Han var mitt i händelsernas centrum och såg vad som hände och varför, den stora ekonomiska kollapsen som förändrade världen för alltid. Nu befinner han sig någonstans i England i en liten by i bergen, där han och hans son hankar sig fram. Livet är hårt, men ärligt. Men det börjar bli oroligt, inget vet något säkert, men det går rykten, och alla är överens om att något är påväg att hända. 


Det börjar helt okej när vi får följa Jake i nutid, i bergen, blir riktigt bra i mitten, när vi följer Jake i London, före kollapsen, och går sedan käpprätt utför, när vi åter är i nutid. Berättelsen om Jake i bergen är endast intressant i det det antyder vad som hänt. Berättelsen om Jake i dåtiden är riktigt intressant och hela idén med den virtuella marknaden och det samhälle som omger den är riktigt spännande. Och jag hade helst sett att boken handlade om det istället, den framtidak, högteknologiska världen, uppdelad i rika och fattiga och en marknad som lever sitt eget liv. Istället förflyttas vi fram i tiden, till maktgalna psykopater, hopplöshet och en känsla av att saker och ting är lite för svart-vita. Och det suger. Jag köper det inte för fem öre, och är riktigt glad när boken är slut, så jag slipper mer av det. Kommer inte läsa fortsättningen, för jag är inte det minsta intresserad av vad som kommer hända karaktärerna, jag var mer intresserad av vad som hände dem i dåtid. Och det verkar inte författaren vara intresserad av att lägga ner mer tid på att berätta, vilket är synd. 

Tre korta om tre lästa böcker

Har inte tid att skriva ihop några längre recensioner, så får bli tre korta på de senast lästa böckerna:

Den 4:e paralellen: Lasarusfenomenet - Kjetil Johnsen
Emma vaknar upp ur en koma och inser att allt förändrats, hennes bror är stum, hennes föräldrar har dött och hennes farbror beter sig underligt. Hon har svårt att skilja drömmar och verklighet åt, och undrar vad som egentligen hände vid den hemska bilolyckan? Hade den något med hennes pappas arbete på militärbasen i Nevadaöknen att göra?

Positivt överraskad av boken, även om Emma bitvis blir en aning enerverande. Slutade när det var som bäst, så ska bli spännande att läsa fortsättningen nån gång i framtiden.

Revolt - Suzanne Collin
Sista delen i Hungerspelstrilogin. Älskar boken, ända fram till sista kapitlet (för att inte tala om epilogen) vilket drar ner boken. Ibland är det faktiskt bättre att lämna vissa saker öppna, man behöver inte berätta allt. Synd på en bra bok och serie för övrigt.

Uglies - Scott Westerfeld
Tally ska snart fylla 16 och få genomgå operationen som ska göra henne vacker, och hon kan knappt vänta, så länge som hon sett fram emot det här. Efter operationen kommer hon att få flytta in tillsammans med en massa andra ungdomar, vars enda jobb är att ha så kul som möjligt. Tallys vän Shay är däremot inte helt såld på idén och när hon rymmer till världen utanför, så ställs Tally inför ett val, leta reda på sin vän eller förbli ful för alltid.

Helt okej boken, även om det hela känns lite barnsligt och förutsägbart bitvis. Men den har sina bra stunden, så ser fram emot att läsa fortsättningen nån gång.

Kommer under tio veckor att göra praktik under dagarna och plugga heltid samtidigt, så kommer varken ha så mycket tid att läsa eller blogga, så blir nog tyst här ett tag framöver. Hoppas jag kan återkomma till sommaren på allvar, men ska förhoppningsvis få några inlägg skrivna under tiden...

Jag, Robot - Isaac Asimov

Boken består av en samling noveller, löst sammanhållen av en ramberättelse, där U.S. Robots tidigare robotpsykolog, Susan Calvin, intervjuas av en jounalist då hon snart ska lämna sin post. Hon har varit med från början och sett robotarnas utveckling från nära håll. Novellerna är hennes berättelse, vissa handlar om henne själv, medan andra har andra huvudpersoner. Flera personer återkommer i flera av novellerna. Alla berättelserna bygger i grunden på robotologins tre lagar:

1) En robot får aldrig skada en människa, eller genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2) En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen
3) En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Novellernas innehåll kretsar alla kring robotar i olik former, och genom dem får vi följa hur robotar utvecklas. Bl.a. reser vi till andra planeter, träffar på en robot som inte tror på att han är skapad av människor och följer Susans försök att hitta en robot bland 62 andra likadana robotar. Berättelserna är medryckande och spännande, trots att det inte alltid händer så mycket i sig. Det känns aldrig spretigt utan som en sammanhållen berättelse även om det är separata historier i sig. Boken känns inte gammal eller omoderna, trots allt den skrevs för mer än 60 år sedan, även om tidsperspektivet inte stämmer (vi har inte kommit lite långt i idag, som de gjort i boken vid motsvarande årtal). Asimov är en skicklig författare och jag blir sugen på att läsa fler av hans böcker (kanske blir det en omläsning av hans Stiftelsetriologi inom en inte allt för snar framtid).

The Passage - Justin Cronin

Before she became the Girl from Nowhere - the One Who Walked In, The First and Last and Only, who lived a thousand years - she was just a little girl in Iowa, named Amy.

Det här är en historia om Amy, vem hon var och vad hon blev och varför. Det är också en historia om människor, vad som händer när allt går åt helvete, och hur vi trots att allt hopp är ute vägrar ge upp och dö. Det är en historia om en katastrof, och livet därefter. Men också om de små sakerna, vänskap, kärlek och småsinthet.

Det här kanske egentligen är bra. Det är trots allt spännande och svårt att lägga ner boken och den blir aldrig tråkig. Men jag gillar det inte, tvärtom. Boken fyller mig med ångest, med äckelkänslor. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men likväl ogillar jag det. Ångrar att jag började läsa den, men när jag väl hade börjat var det svårt att lägga ner den. Dock kan jag inte säga att de när dålig, för det tror jag inte att den är. Men för mig är det helt fel bok, skriven på helt fel sätt.

Terminal World - Alastair Reynolds

Spearpoint, den sista mänskliga staden, slingrar sig runt en klippa/spira upp mot himlen. Staden runt den är uppdelad i olika tekniska zoner, i den översta zonen bor änglarna med den mesta avancerande teknologin, under människorna med olika möjligheter när det gäller teknik. I de övre funkar det mesta, men ju längre ner man kommer desto mindre teknik förekommer. Korsar man zoner så drabbas man av zon-sjukdom, som dock kan behandlas med olika mediciner.

Quillon arbetar vid ett bårhus. Men när kroppen av en ängel landar på hans bord, innebär det början på slutet för hans del och han måste lämna Spearpoint och bege sig ut i de ogästvänliga vidderna bortom Spearpoint. Vad han finner här sätter dock hans världsbild i gungning...

Jag gillar det här. Tempot är inte alltid jättehögt, men det flyter på bra. Bitvis påminner boken lite om Mievilles The Scar, även om den inte riktigt når upp till samma kvalitet. Den värld som målas upp är fascinerande och bit för bit får vi lära oss hur världen är uppbyggd. Frågan om varför är länge helt oklar, sedan ges vissa teorier, men frågan blir aldrig helt löst. Vilket kanske bidrar till att göra det hela ännu bättre, det ges vissa antydningar men inga klara besked.

Karaktärerna är kanske inte de mesta djupa eller välutvecklade. Man kommer dem inte riktigt in på djupet och de utvecklas inte närmvärt under bokens gång. Vissa saker känns kanske lite väl osannolika och vissa händelser som om de får sin lösning lite väl häftigt. Men i slutändan så är det ändå en riktigt bra bok.

Hellhole - Brian Herbert & Kevin J. Anderson

Planeten kallas Hellhole och med regelbundna vulkanutbrott, destruktiva elektriska stormar och en ogästvänliga natur gör den skäl för sitt smeknamn. Den tillhör kolonivärldarna, ett gäng av nyligen befolkade planeter som ligger utanför de centrala, tidigare befolkade planeterna. Hit skickas general Adolphus efter att ha blivit besegrad i den första revolutionen emot Diadem:et och hennes styrande råd. Det är tänkt att han ska förgås på den ogästvänliga planeten men på något underligt sätt lyckas han och hans medföljande överleva och frodas. Under tiden anländer fler till planeten, som blivit en dumpningsplats för personer som är icke-önskvärda i konstellationen, men även en sista tillflyktsort för dem som inte har någon annastans att ta vägen. Men Adolphus är inte nöjd med situationen och gör sitt för att ta sin hämnd, långsiktigt, på konstellationen. Och under planetens yta vilar hemligheter som kan bli honom till hjälp, eller kanske hans fall...

Bitvis är det här riktigt intressant. De olika planeterna och deras unika förutsättningarna, det politiska maktspelet på centralvärlden och den historia som omger världarna. Vad som däremot inte är intessant är karaktärerna, som är platta och oälskvärda. I regel har de bara en roll att spela, vissa karaktärsdrag som överdrivs. Antingen onda eller goda, galna eller med fullt förståbara skäl för sina handlingar. Jag skiter i hur de går för dem.

Och sedan har vi inslagen med en gammal utomjordisk civilisation (aliens), vilket inte intresserar mig det minsta. Det känns på intet sätt det minsta nyskapande och blir mest ett störande element i boken. Jag hade hellre sett att det utlämnats helt och att man istället hade fokuserat på motsättningarna mellan kolonivärldarna och centralplaneterna.

Eftersom det är första boken i en serie saknar boken helt slutkläm och den tar slut när det hela börjat komma igång på allvar, när det till sist börjat hända saker. Jag är dock inte det minsta sugen på att läsa fortsättningen när den väl kommer. Det finns bättre böcker att lägga tid på.