Maplecroft - Cherie Priest

Lizzie Boarden bor med sin syster Emma i utkanten av Fall River. Folket i byn undviker att ha med dem att göra och det går rykten om vad som egentligen hände deras föräldrar, vem det egentligen var som högg ihjäl dem med en yxa. Emmas hälsa är dålig och hon spenderar det mesta av sin tid instängd i huset. Lizzie gör vad hon kan för att hjälpa systern, skydda henne från det som finns i källaren och för de mystiska väsen som stryker runt huset och vill in till dem.

Det här är Lovecraftians skräck, med två starka kvinnor i huvudrollen och riktigt underhållande att läsa. Jag gillar både Emma och Lizzie. Den ena instängd i dåtidens kvinnoideal och i sin egen kropp som svikit henne, men med ett stort intellekt och intresse för vetenskap. Lizzie är praktiskt men samtidigt med ett romantiskt sinne och en önskan till något annat. I bakgrunden finns skräcken för det okända, det klart onda och obeskrivliga.

Kort om tre: irriterande ungdom, onda bilar och en mardröms färjefärd

Klassisk episk fantasy med en uppväxt historia (pojken som inte vet något om sina föräldrar men får vara med om en massa äventyr) samt politiska intriger med två bröder som ställs mot varandra och en ondska som växer i styrka i det kalla norden. Gillar delar av det och världsbygget är fascinerande, men betyget dras ner väldigt av vår huvudperson Simon som är väldigt irriterande. Korkad, tanklös och allmänt jobbig. Nästa lika illa som Clary, men inte riktigt på den nivån. Gillar mest de delar där vi får följa andra personer. Ganska seg historia också, det tar tid innan det kommer igång på riktigt, och alldeles för mycket tid ägnas åt Simons uppväxt. Kommer nog ändå läsa fortsättningen vid tillfälle för att se hur det går.

En bok om personer som kan lite mer än vanliga människor. En kvinna vars bokstavsbrickor svarar på frågor åt henne, en flicka som kan hitta vad som helst när hon cyklar med sin cykel över en bro som inte finns och en ond man i en ond bil som kidnappar barn. Föll mig inte riktigt i smaken, men det var nog mest att det inte är en bok som riktigt passar mig. För det är inte dåligt för den delen, helt enkelt inte riktigt min grej. Trots det ganska spännande läsning.

Svensk skräck som utspelar sig på en finlandsfärja som börjar bli till åren och inte har det bästa ryktet om sig. Gillade den här boken och främst har det att göra med att karaktärerna är bra beskrivna vilket göra att man bryr sig om dem och hur det går för dem. Det är det som stannar kvar efteråt hos mig, tanken på dem och hur det kunde ha gått för dem om de inte hade valt att åka färja just den dagen.

Man bör hålla sig på jorden

Det finns en anledning till att rymdresorna till månen upphörde. Detta till trots bestämmer sig NASA att det nu är dags för en till, för att få lite välbehövlig uppmärksamhet och tillskott av medel. Man bestämmer sig även för att det vore en bra idé att utlysa en tävling för ungdomar, tre vinnare får åka med och binder sig då även till att ställa upp på intervjuer och rapportera om sina upplevelser. Mia, Midori och Antoine blir uttagna att åka. Men när de närmar sig månen börjar problemen...

Jag är väl generellt ganska lättskrämd och skräckfilmer är inte alls min grej. En anings mörkrädd är jag också och övertygad om att skogen vid mitt föräldrar hem är bebodd av både det ena och det andra (köttätande rådjur, varulvar och lejon typ). Till saker som skrämmer mig räknas radioaktivitet och mutanter (de sistnämnda skapat av det förstnämnda, tänkt Metro 2033). Med det minne, så gav jag mig ändå på att läsa 172 Hours on the Moon, en ungdomsbok borde väl inte kunna vara så skrämmande?...

Det kan det tydligen visst. Att säga att boken gjorde mig mörkrädd (mer än vanligt då) är en underdrift. Känslan av panik som kommer krypande, att när saker börjar gå på tok veta att det inte finns någon hjälp att få utifrån. Känslan av ensamhet och utsatthet. Men det är riktigt bra och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken för jag ville veta hur det gick, om det trots allt fanns något hopp.

Läst

Night Film - En mytomspunnen skräckfilmsregissör. En självmord som kanske inte är ett självmord. En journalist med förlorad karriär som försöker på nytt. Jag älskar mörkret och mystiken som omger Cordova, Scotts fanatiska sökanden efter svar och skräcken som lyser igenom. Vad händer egentligen med alla som arbetar för honom? Fullt av trasiga karaktärer, frågorna som ställs och det grundläggande mänskliga behovet av att bli skrämd. De interaktiva momenten (appen) tillför en extra dimension till berättelsen, gör den än mer levande.

Among Others - En uppväxtskildring, kärleken till böcker och ett stillsamt inslag av magi. Faller mig inte i smaken, men kanske mest beror på mig allmänna motvilja mot uppväxtskildringar. Kanske ligger min egen tonårsperiod ännu för nära i tiden för att jag ska kunna se bakåt med något annat än motvilja.

Judas barn - En vampyrhistoria som lovar mycket men inte levererar. Hade önskat en skildring av hur huvudpersonen rör sig genom historien och upplever hur samhället förändras, men det är inte det jag får. Känner mest att jag har läst det förut.

Högre än alla himlar - Första delen i en trilogi om ett kompisgäng liv under 00-talet. Börjar väldigt lovande, gillar verkligen det här, det lite lugnare tempot, och deras vardagsliv mot bakgrund av de större världshändelserna som jag minns så väl från min uppväxt men från ett annat perspektiv. Ser fram emot att läsa nästa del.

Ön - Förstår mig bara inte på den. För långt ifrån min egen livssituation kanske? Osympatiska karaktärer och en historia som inte intresserar mig.

Svenska kulter - Anders Fager

Precis avslutat Anders Fagersd debutbok bestående av noveller, 5 längre och 4 kortare (eller fragment som de kallas) emellan varje novell, något av korta mellanspel. Novellerna rör sig runt temat övernaturligt, vissa med klara drag andra med mera av antydningar.

På framsidan står det skräckberättelser, men jag vet inte riktigt om jag håller med om det. För mig är det här inte i första hand skräck, det får inte hjärtat att bulta fortare när mörkret faller utanför fönstret, och jag blir inte rädd för att titta under sängen eller gå ut i skogen bland alla varulvar, lejon och andra läskig saker som bor där.

Det finns vissa bättre noveller, däribland den första, Furierna från Borås, liksom några av fragmenten. Men i det stora hela faller de mig inte i smaken. Mest av allt får jag en känsla av obehag när jag läser dem, det är lite för grovt, miljöerna, personerna, språket. Det här är inte för mig helt enkelt.

(Däremot gör extramaterial, ett utdrag ur Samlade svenska kulter som kommer senare i år att jag blir sugen på att läsa mer).