Planeten kallas Hellhole och med regelbundna vulkanutbrott, destruktiva elektriska stormar och en ogästvänliga natur gör den skäl för sitt smeknamn. Den tillhör kolonivärldarna, ett gäng av nyligen befolkade planeter som ligger utanför de centrala, tidigare befolkade planeterna. Hit skickas general Adolphus efter att ha blivit besegrad i den första revolutionen emot Diadem:et och hennes styrande råd. Det är tänkt att han ska förgås på den ogästvänliga planeten men på något underligt sätt lyckas han och hans medföljande överleva och frodas. Under tiden anländer fler till planeten, som blivit en dumpningsplats för personer som är icke-önskvärda i konstellationen, men även en sista tillflyktsort för dem som inte har någon annastans att ta vägen. Men Adolphus är inte nöjd med situationen och gör sitt för att ta sin hämnd, långsiktigt, på konstellationen. Och under planetens yta vilar hemligheter som kan bli honom till hjälp, eller kanske hans fall...
Bitvis är det här riktigt intressant. De olika planeterna och deras unika förutsättningarna, det politiska maktspelet på centralvärlden och den historia som omger världarna. Vad som däremot inte är intessant är karaktärerna, som är platta och oälskvärda. I regel har de bara en roll att spela, vissa karaktärsdrag som överdrivs. Antingen onda eller goda, galna eller med fullt förståbara skäl för sina handlingar. Jag skiter i hur de går för dem.
Och sedan har vi inslagen med en gammal utomjordisk civilisation (aliens), vilket inte intresserar mig det minsta. Det känns på intet sätt det minsta nyskapande och blir mest ett störande element i boken. Jag hade hellre sett att det utlämnats helt och att man istället hade fokuserat på motsättningarna mellan kolonivärldarna och centralplaneterna.
Eftersom det är första boken i en serie saknar boken helt slutkläm och den tar slut när det hela börjat komma igång på allvar, när det till sist börjat hända saker. Jag är dock inte det minsta sugen på att läsa fortsättningen när den väl kommer. Det finns bättre böcker att lägga tid på.