Anita Blake nr nio

Till skillnad från åttonde boken, börjar det här mycket bättre. Anita blir uppringd av Edward (också känd som Death), som vill att hon ska åka ner till New Mexiko och hjälpa honom med ett fall där. Någon eller någonting som flår människor levande, men lämnar dem vid liv, eller sliter dem i stycken.

Till skillnad från förra boken, är de sexuella momenten betydligt nedtonande, vilket är otroligt skönt. Istället blir det en spännande historia, även om den inte är fri ifrån sina irritationsmoment, det blir lite för mycket mördare-som-ska-mäta-vem-som-är-tuffast. Och någonstans köper jag det inte riktigt. Anita blir visar alltmer osympatiska sidor, och det som fick mig att gilla henne från början, har nu uppslukats av något annat.

I slutändan blir det ett fint avslut på serien för min del, då jag troligen inte kommer att läsa fler böcker. Att döma av vad som står skrivet om dem på wikipedia, spårar de ur lite för väl mycket för min smak. Men som sagt, det är ett fint avslut, och positivt att vi får se mer av Edward, som trots sin något endimensionella, psykopatiska natur, är en av mina favoritkaraktärer.

Anita Blake nr åtta

Det här börjar inte bra. Efter de första kapitlen är jag nära att slänga boken i väggen, eftersom jag blir så irriterad på personernas agerande i allmänhet och Anitas i synnerhet. Och då med det i minnet att jag efter att ha läst de första böckerna tycket att hon var den bästa hjältinnan sedan Buffy. Men det blir bättre, och i slutet är jag nästan tillbaka i den samma känsla som jag hade när jag läste de första böckerna. Fast okej, det har kanske mest att göra med att det i slutet finns första kapitlet i nästa bok, som innehåller ett stycke Death (Edward).

Slutomdömet blir nog ändå att det är för mycket varulvar (och dylika) och för lite zombies. Och för mycket sex, det ozar ut från varje sida och jag blir mest irriterad. Allt handlar om sex. Precis allt. Och även om det finns något försök till förklaringar, så är det ändå inte tillräckligt i mina ögon för att motivera allt det. Och ytterligare en bok med våldtäkter, vad är det med det? Går det inte skriva en bok utan att någon blir våldtagen, eller hotad med våldtäkt? Det blir någon tjatigt faktiskt, och det är väl inte det som är tanken.

Sedan gjorde jag misstaget att läsa vad de efterföljande böckerna handlar om, och nu kan jag inte tänka på mycket annat. Hade ekonomin tillåtit hade jag beställt de följande sex delarna eller så och kört ett maraton. Nu blir det inte så utan jag får försöka hålla mig.

Vampyrhelg

Spenderat den här helgen (fredag-söndag), med att läsa. Över 1500 sidor har det blivit, tre utlästa böcker och två påbörjade. Två vampyrböcker:

Råkade beställa bok två i serien, när jag egentligen skulle beställa första boken. Så första boken har jag inte läst, men jag var för otålig, så jag ville inte vänta med att läsa boken. Och om boken mot förmodan skulle visa sig vara dålig, så hade jag ju i så fall inte slösat pengar på mer än en bok. Men, nej, bortslösade pengar var det i alla fall inte det här. Och det gick alldeles utmärkt att läsa boken utan att ha läst första delen i serien. Även om det nog skulle ha varit bättre, för att ha bakgrunden klarare för sig. Något mästerverk är det väl kanske inte, och är man inte sedan innan svag för vackra, sexiga vampyrer med vita bringor, så kan det kanske blir lite för mycket. Eller om man föredrar sina vampyrer elaka, a la Dracula. Något som är intressant är annars kopplingarna till Anne Rices vampyrböcker, utseendemässigt påminns jag om Louis (Gabriel) och Lestat (Michel), och likaså när det gäller sett till vampyrernas krafter och begränsningar. Inte så att det stör mig, men kopplingarna finns där, och det känns som om Roit har hämtat inspiration ifrån Rices böcker. Och jag undrar lite, när Michels hår refereras till som en lejonman, är det inte en klockren blinkning till Lestat de Lioncourt? Det känns som om det måste vara det. Jag gillar boken, jag gillar karaktärerna, och ser i nuläget fram emot att skicka efter första delen i serien, för att se vad som hänt innan, och få en klarare bild av var karaktärerna kommer ifrån.

Sedan, en Anita Blake roman. Nummer sju i ordningen. Denna gång har Anita problem med vampyrrådet. Det är fart och fläkt ifrån första sidan, som det brukar vara. Men, denna gång blir det för mycket. Det är för mycket våld, för mycket tortyr och för mycket våldtäkter, såväl fullbordade som hot om dem. Och det börjar känns som en parodi. För att inte tala om all sexuell energi som löper amok. Och en oförmåga att knyta ihop lösa trådar, vilket Hamilton annars brukar vara bra på att göra i slutet av böckerna. Det här är inte den typ av historia jag vill läsa. Jag vill ha mer fokus på Anitas samarbete med polisen, och hennes arbete som zombie återupplivare. Mindre vampyr- eller varulvsflockspolitik tack.

Ytterligare en Anita Blake roman

Den sjätte i ordningen, The Killing Dance. Medryckande från första sidan, men det känns ändå som om tempot har sänkts från de föregående böckerna, där dödliga fara följde på dödlig fara och det nästan (men bara nästan) blev för mycket. Och det är mycket prat den här gången, diskussioner fram och tillbaka. Eller också kanske det är det faktum att Anita inte får nya sår och ärr på varannan sida, som gör att jag känner mig lite besviken. Det är ju inget kul om hjältinnan förblir (fysiskt) oskadd. Och slutet kändes på något sätt som ett antiklimax. Men även om jag är lite besviken, så tycker jag fortfarande att det är riktigt bra, och önskar att jag hade pengar att köpa fortsättningen nu. Men det får vänta till hösten.