Fortsättningen på City of Bones och City of Ashes. Jag avskyr fortfarande Clary. Hon är en fullkomligt vidrig karaktär och inte ens på ett intressant sätt (Jorg i Mark Lawrence böcker är betydligt värre, en mördare, våldtäktsman och förstörare, men han är ändå intressant).
The truth is that I don't want you here because you're rash and thoughtless and you'll mess everything up. It's just how you are. You're not careful, Clary. (s. 123-124)
Hon är självcentrerad och självisk och tror att världen kretsar kring henne själv. Hon saknar självinsikt. Som tack för att få bo hos sin styvfars syster behandlar Clary henne nonchalant och har sönder hennes tallrikar i ett barnsligt utbrott (genom att kasta dem på Jace för att hon är arg på honom). När folk blir arga och besvikna på henne på grund av saker hon har gjort eller sagt, tänker hon bara på sig själv och sina känslor och reflekterar aldrig över att det kanske finns något i det de sagt som kan innehålla något korn av sanning.
Hon är extremt klantig, tappar bort sina saker och andras saker (två förlorade steeles i den här boken och tror det varit ett par i tidigare böcker). Hon kastar sig in i situationer utan att tänka sig för och utan att ha någon plan (öppnar en portal trots att någon säger att det är farligt, ger sig efter Valentine utan plan), till den milda grad att Magnus medvetet undanhåller information från henne för att hon inte ska göra något oövertänkt.
That you'd be to interested. That you'd drop everything and go rushing off to the Guard. (s.418)
Hon dömer folk (flyr du i krig för att rädda dig själv och din familj, är du feg, istället borde du ha stannat och dött) och delar upp världen i svart och vitt.
The kind who ran away when things got tough, she thought sourly, they deserved to have their house taken over. (s.315).
Jag önskar att hon bara kunde dö och att jag slapp henne, för historien i sig tycker jag är bra och jag tror det hade kunnat funka ännu bättre utan Clary. Istället hade vi kunnat fokusera på vänskapen som växer fram mellan Jace och Simon efter att Jace räddat hans liv i tidigare böcker, och hur något som från början var ömsesidig avsky gradvis övergår i ömsesidig respekt.
Simon är helt klart den intressantaste karaktären och boken, och till skillnad från Clary, som konstant bete sig som en barnunge och inte verkar komma till insikt, har han en karaktärsutveckling och brottas med frågor som rör hans vampyrnatur och speciella egenskaper. Det hade passat så mycket bättre att Clary hade dött och Simon istället tagit över som huvudperson och en del av historien hade då också kunnat fokusera på hur de olika karaktärerna hanterade sorgen och saknaden efter henne, om de nu inte som jag hade tyckte det var skönt att bli av med henne.
Jace är Jace, bra så länge Clary inte är i närheten, i annat fall mest mesig. Likheterna mellan Jace och Will (i The Infernal Devices) känns uppenbara, men Jace är bara en blek kopia av Will (eller Will är väl snarare än bättre upplaga av Jace). Dock så känns det lite som att författaren kanske inte är så bra på att hitta på nya karaktärerna med tanke på deras likheter.
Det hade varit bra om författaren hade haft lite mer tro på sin läsarkrets intelligens och inte kände sig tvungen att vara övertydlig om allting. Historien är bra, men vissa saker är lite för uppenbara. Det är uppenbart att Clary och Jace inte är syskon, det skrevs oss på näsan i förra boken när en karaktär dog innan hon han säga det till Jace, men för läsaren är det uppenbart vad hon skulle säga och vems son Jace är. Så uppenbart att karaktärerna framstår som extremt korkade som inte räknar ut det själva. Att Sebastian är ond framgår tydliga från nästan första stund de träffar honom. Slutet av boken är lite för långdraget (vi behöver inte få veta precis allt och segerfesten var inte så viktig egentligen), men är ett riktigt slut även om det kommer tre böcker till i serien. Jag kommer nog att läsa dem också, även om jag hatar Clary och tyvärr inte tror att hon kommer bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar