Såhär i sommartider (=regntider): två klimatkatastrofböcker

I Stephen Baxters bok Flood (F) räddas återkommer fyra personer till omvärlden efter att ha suttit instängda som gisslan under ett par år. Den värld de återvänder till är förändrad av vatten, och det stiger. Hastigheten på vattennivåhöjningen går bortom alla klimatmodeller som gjorts och verkar inte ha med den globala uppvärmningen att göra, vattnet stiger alltför hastigt. Och frågan är vad som händer med människorna när deras hem försvinner i vattenmassorna...

I Saci Lloyds bok Mitt klimatkatastrofala liv (MKL) har Storbritannien precis infört koldioxidransoneringen, för att föregå med gott exempel i kampen om att hejda den globala uppvärmningen. Vi får följa Laura Brown och hennes familj och omgivning i detta, genom Lauras dagboksanteckningar, hur deras liv påverkas och vad som händer i omvärlden.

En jämförelse:

Tidsspann:

F) 36 år, med nedslag vid vissa tidpunkter under dessa år. Funkar förvånansvärt bra.
MKL) 1 år, vi får följa Lauras dagboksanteckningar från i stort sett alla dagar under året. Funkar bra det med.

Målgrupp:

F) Riktar sig klart till äldre läsare (så kallade vuxna). Innehåller en hel del våld, död, mörker och dylikt som troligen gör sig bäst om man uppnått en viss mognadsgrad.
MKL) Ungdomsbok. Handlar om tonåringar och bör läsas av dessa, om av någon. Möjligen för barnslig även för dem.

Karaktärer:

F) Ett gäng intressanta karaktärer, men de är bitvis svåra att komma in på livet, i och med att vi gör nedslag i deras liv. Vissa försvinner väl hastigt och andra får vi aldrig riktigt lära känna.
MKL) Karaktärer som helt saknar trovärdighet, vuxna som beter sig som femåringar, och som verkar sakna någon som helst verklighetskoppling. Icke-älskvärda då de beter sig irrationellt och rent ut sagt löjligt, och inte känns som människor.

Katastrof:

F) Okänt till att börja med, men är inte global uppvärmning, svaret (eller snarare teorier) presenteras längre fram i boken.
MKL) Global uppvärmning

Slutomdöme:

F) Bra idé, men känns som om det hade blivit ännu mer effektfullt om katastrofen faktiskt orsakades av global uppvärmning. Slutet är möjligen väl deprimerande och mörkt, störde mig först på att vissa saker lämnades oförklarade i slutet, men upptäckte sen att det kommit en fortsättning. Spännande rätt igenom, även om vi bara gör nedslag vid ett fåtal tillfällen under åren som går.
MKL) En bra idé som schabblas bort totalt i idiotiska karaktärer som beter sig som barnungar och helt saknar trovärdighet. Synd på en bra idé. Trots detta så var boken ändå rätt spännande, men troligen inte tillräckligt för att jag ska läsa fortsättningen.

Slutsatsen är att av dessa två så är Flood den som är läsvärd, medan Mitt klimatkatastrofala liv bör undvikas.

Nyinköp

Först två böcker jag hittade på myrornas i Falun, Neil Gaimans Neverwhere och Sirens, en samlingsvolym med noveller. Var inte överdrivet förtjust i första boken jag läste av Neil Gaiman, American Gods, men tänkte jag skulle ge honom en till chans och hoppas Newerwhere faller mig mer i smaken. Läser inte så mycket noveller, så tyckte Sirens passade bra av den anledning, och sedan gillade jag den gröna flickan på framsidan.

Sedan köpte jag Erin Morgensterns The Night Circus på en bokhandel i Strömstad, som en belöning för en genomförd jobbintervju och en lång bilresa dit. Har läst mycket gott om den på flera bokbloggar så hoppas på att jag ska gilla den också.

Två korta: Drakula och kärleken som en sjukdom

Först ut Anno Dracula av Kim Newman, en alternativ verklighet i vilken Dracula överlevde van Helsing (med fleras) attacker och gifte sig med drottningen och vampyrer och människor nu lever sida vid sida. En mördare härjar på stadens gator, och motsättningarna mellan vampyrer och människor ökar. Vi får följa ett antal karaktärer, centrerade runt de mord som sker och deras försök att klara upp dem.

Helt okej, men inte riktigt någon favoritbok för min del, svårt att säga vad jag har emot den. Gillar huvudkaraktärerna, den mänsklige Charles och den gamla vampyren Geneviève, men världen och historien i sig tilltalar mig inte riktigt av någon anledning, även fiktiva karaktärer (Dracula) blandas med verkliga (Drottningen). Skulle tro att det underlättar att ha läst Drakula nyligen, men det är inget måste, även om man bör känna till huvuddragen i historien. Är i vilket fall nyfiken på fortsättningen på serien.

Andra boken är Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i en framtida värld där kärlek är klassat som en sjukdom, och alla vid sin artonårsdag genomgår en operation för att avlägsna denna "smitta". Lena kan knappt bärga sig till hon får gå igenom sin operation, då hennes mamma tog livet av sig på grund av "sjukdomen". Men sedan händer saker som får henne att ifrågasätta allt som samhället har lärt henne är riktigt. 

Påminner en del om Ally Condies Matchad, men förlorar en del på den jämförelsen dock, tyckte helt klart bättre om Matchad. Har svårt för Lena som karaktär, hon känns betydligt yngre än sina sjutton år, mesig och feg och mest irriterande. Hade väldigt svårt för historien i början, men efter att ha gjort ett uppehåll från läsningen av boken ett tag, så hände det något, och det blev plötsligt riktigt bra. Lena fortsatte att vara irriterande, men historien i sig och språket väger upp det och det blev riktigt spännande. Ser fram emot att få läsa nästa del.

Toll the Hounds - 900 sidor pladdrande transportsträcka, 300 sidor spännande upplösning

Åttonde delen i Steven Eriksons fantasyserie, och den klart sämsta hittills. För det första, så tar det drygt 900 sidor innan det faktiskt börjar hända något spännande, innan dess är det mest folk som går omkring, pratar lite, och möjligen dör eller undgår döden. För det andra, oerhört osympatiska karaktärer. Det finns ett fåtal ljuspunkter, men för det mesta består det endast av osympatiska idioter som jag hoppas ska dö, men som inte gör det. För det tredje, en värld i vilken grymheten i stort sett alltid vinner och "de onda" aldrig får sitt straff. För all del, jag är inte överförtjust i solskenshistorier med hollywoodskt lyckliga slut, men en värld i vilken mördrare, psykopater, våldtäktsmän, torterare och dylikt alltid är de starka och alltid (i alla fall nästan) triumferar och vinner och de bra människorna i stort sett alltid blir dödade eller nedtryckta i botten när de försöker göra det rätta, det är inte en värld jag vill läsa om, det finns nog med elände i den verkliga världen ändå. För det fjärde, en kritik som civilisationen, jämfört med barbari, som jag inte förstår syftet med, och som jag inte håller med om. Framförd av någon som bemöter kritik med svärd, och motstånd med densamma, som tycker våldtäkt är försvarbart och till och med en rättighet och som bara blir mer och mer osympatisk ju längre serien går. Och med en färdkamrat vars enda uppgift är att utgöra våra ögon så vi får följa vad han gör och vilken fantastisk, intelligent och underskattad man han faktiskt är. För det femte, en "god" karaktär som genom sin passivitet, ser till att hans "vänner" blir dödade och inte lyfter ett finger för att förhindra deras död eller hämnas den, utan då låter andra få göra hans "smutsgöra". Vem behöver onda människor när de goda genom sin passivitet låter ondskan triumfera? För det sjätte, ytterligare en favoritkaraktär som dör, och med tanke på att alla osympatiska karaktärer som är kvar, undrar jag hur det ska gå i slutet, för om det bara finns idioter kvar, så är väl det enda möjliga att ta död på alla för att få ett slut jag kan tycka är bra? Och en bok som slutar med att alla dör, är det verkligen något att hoppas på?

Kort sagt, hade det inte varit åttonde boken i en serie, så hade jag aldrig läst klart den. En otrolig besvikelse, speciellt eftersom jag upplevde den föregående boken som ganska bra. Det faktum att slutet (de sista 300 sidorna) är otroligt spännande, gör en viss skillnad, på så vis att boken går från att vara urusel till bara dåligt, men det är inte tillräckligt för mig. Kommer trots besvikelsen att läsa klart serien (två böcker kvar), men mina förväntningar har sänkts rejält och det börjar nästan kännas mer som ett måste än som ett nöje.

Läst i maj

Reaper's Gale - Steven Erikson
Rör mig inte! - Tahereh Mafi
I Am Not A Serial Killer - Dan Wells

Bäst:
Rör mig inte!

Totalt:
3 st

På engelska:
2 st

Blivit dåligt med läsning den här månaden också på grund av tidsbrist, heltidspraktik plus heltidsstudier lämnar inte mycket tid för annat. Läst tre bra böcker i alla fall, och ser fram emot mitten av juni när pluggande är slut och jag kan ägna kvällar och helger åt att läsa istället för att plugga.

I Am Not A Serial Killer - minirecension

John Wayne Cleaver har inte bara samma namn som en seriemördare och besatt av dem, utan delar också flera drag med dem. För att inte gå samma öde till mötes, har han satt upp ett antal regler att hålla sig efter, för att hålla sin mörkare natur i skick. Men saker och ting ändras när en man hittas mördad på en bakgata i den lugna småstad där han bor.

Kort sagt så är det här berättelsen om en ung Dexter. Likheterna är uppenbara, men det finns vissa skillnader, framför allt i att John trots allt verkar vara mer "mänsklig" och har bättre självkontroll. Det är fascinerande och spännande läsning och Dan Wells lyckas väl med att beskriva Johns sätt att tänka och på vilket sätt han är annorlunda än sin omgivning. Möjligen känns boken något för kort och John något för ung ibland, det finns trots allt en hel del fördelar med vuxna karaktärer. Ser hur som helst fram emot att läsa de efterföljande delarna i serien och är glad att jag hörde talas om böckerna hos Anna (Boktycke).

Rör mig inte - minirecension

Juliett är inlåst på mentalsjukhus då hennes beröring är dödlig. Ensam och isolerad drömmer hon sig bort medan världen faller i bitar utanför, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färger. Så en dag får hon en cellkamrat och allt ställs på sin ända.

Väldigt bra bok, älskade språket och hur målande det var, gillade även sättet att skriva med överstrukna meningar. Gillade Juliette som karaktär och historien som helthet, men det känns ändå som om det saknas något, men jag kan inte sätta fingret på vad. Slutet var jag inte överdrivet förtjust i då det gjorde att historien inte längre kändes lika orginell och Juliette mest blev en kopia av Marie (Rouge) ur X-men. Ska bli spännande att läsa fortsättningen så småningom, och skulle ändå säga att boken är en av de bäst jag läst i år även om den inte nådde riktigt ända fram.

Londonbesök och bokinköp

Varit iväg till London en sväng. Blev en hel del kulturella saker, tre museumbesök (British, Sciense & Soane), en del turistande och lite bokshoppande. Besökt tre bokhandlar, Waterstones, Forbidden Planet samt Skoob books, men köpte endast böcker i de två förstnämnda, hade inte riktigt orken att leta igenom utbudet på tredje (second hand butik).

Från Waterstones:

En zombiebok, en bok om en druid, en alternativhistoria/vampyrbok och en mörk fantasybok.

Från Forbidden Planet:

Två alternativhistorier i vilka romarriekt aldrig föll, en framtidshistoria och ett udda kort, fantasy, som jag inte hört talas om innan men blev nyfiken på.

Reaper's Gale - ett sönderfallande imperium, en armé utan tillhörighet och ett finansiellt geni iklädd filt

Reaper's Gale, sjunde boken i Steven Eriksons fantasyserie, fortsätter direkt efter föregående bok, samtidigt som den knyter ihop den övergripande historien med den tillsynes fristående historien i femte boken. Vi möter ett imperium i sönderfall, som slås sönder av dels ekonomisk instabilitet, dels korruption och dels yttre fiender. En bannlyst armé som hittat en ny fiende att slås mot samt ett finansiellt geni som gör vad han kan för att kasta still land djupare in i kris. Efter ett välbehövligt uppehåll, så var det åter spännande att få stifta bekantskap med Eriksons skapelse, även om det bitvis blir något segt, liksom i tidigare böcker. En bok på 1200 sidor tappar lätt i tempo, och det händer på något ställe. Dock funkar det här som en av de bättre, och för det mesta flyter historien på i lagom tempo. Erikson är minst sagt inte speciellt snäll mot sina karaktärer, de får gå igenom mycket och historien är bitvis väldigt svart. Tragiska händelser och dödsfall avlöser varandra. Dock finns det samtidigt en nattsvart humor i boken, och något som jag, möjligen felaktigt, tolkar in som kritik mot dels vårt monetära system och dels smalhetsen (bland kvinnor). Helt klart en läsvärd bok, och det ska bli spännande att läsa fortsättningen, även om det blir allt svårare att hålla isär karaktärer och minnas vad som hänt med dem i tidigare böcker.

Att dela in böcker efter vilket kön som borde läsa dem

Jag har en vän som gillar fantasy och som ibland brukar fråga mig om boktips. I och med att han är kille, så finns det vissa böcker jag inte skulle tipsa honom om såsom:
- Hungerspelstrilogin
- Cirkeln
- Udda verklighet
- Sunshine
endast av den enkla anledning att han är kille. Och ovanstående (i min värld) är "tjejböcker". För att huvudpersonen i dem råkar vara tjej. Vilket, om man tänker efter, är idiotiskt. Det är ju inte som så att jag vägrar läsa en bok för att huvudpersonen är kille.

Jag har läst det någonstans/möjligen på flera ställen, om att man pratar om att barnfilmer/böcker måste ha åtminstone en kille i huvudrollen för att tilltala båda könen. Detsamma gäller inte för tjejer, det krävs ingen tjej i huvudrollen för att tilltala tjejer, de klarar uppenbarligen av att identifiera sig med killar. Men tvärtom är omöjligt.

Jag vet inte om det har att göra med det faktum att man (med vilket jag syftar på samhället i stort) tenderar att nedvärdera egenskaper som förknippas med kvinnlighet, såsom känslosamhet, behovet av närhet, mjukhet, snällhet, svaghet eller om killar av någon oklar biologisk anledning saknar möjlighet att identifiera sig med någon av kvinnligt kön.

Likaså så gör jag mig skyldig till ett visst omotiverat förakt för en viss genrer, som är "typsiskt" kvinnlig: paranormal romance. Sådant där kärlekstrams är inget för mig. Och inte heller är det något som jag skulle kunna tänka mig att en kille någonsin skulle få för sig att läsa. Om man nu inte skulle vara råka vara lite "feminin" av sig (=bög). Så jag sätter mig på mina höga hästar, och ser mig som lite bättre för att jag inte gillar sådant dravel, utan istället läser "riktig" fantasy, Erikson, Abercrombie, Rothfuss, Martin. Som att det på något vis skulle göra mig bättre. Jag dömer ut en hel genre på mina egna fördomar och eventuella killar som eventuellt läser och faktiskt gillar det, som omanliga.

Kontentan av det hela, är för min del att jag ska sluta nedvärdera och döma ut genrer med hänsyn till om jag tycker de är kvinnliga eller manliga och likaså sluta förutsätta att min vän saknar möjlighet att identifiera sig med någon av kvinnligt kön bara för att han råkar var man.