fredag 29 oktober 2010

The First Law Trilogy - ett sammanfattande intryck


Avslutade sista delen i Joe Abercrombies fantasyserie på strax över 1700 sidor i helgen och tänkte försöka summera det hela, i någon form av helhetsintryck. (Första delen skrevs om här och andra här). Samtidigt som det på många sätt kan ses som mer "klassisk" fantasy, utspelar sig i ett icke-teknologisk, feodalt samhälle, magi förekommer vi har såväl resor för att leta efter magiska artefakter som stora blodiga slag, så är det uppfriskande. Karaktärerna är vanliga människor, och därmed varken goda eller onda utan någonstans mitt emellan. Deras drivkrafter är i vissa fall rentav oklara, i vissa fall även för dem själva, som torteraren Glokta, själv utsatt för tortyr, som dagligen frågar sig själv varför han gör det han gör utan att få något svar på den frågan.

Våra tre huvudkaraktärer, torteraren Sand dan Glokta, krigaren Logen Ninefingers och den bortskämde ädlingen Jezel dan Luthar är olika som natt och dag. Inte direkt sympatiska figurer och åtminstone i de två första fallen med åtskilligas blod på sina händer och åtskilligas död på sina samveten. Men för den delen inte heller osympatiska. Boken saknar inte kvinnliga karaktärer, men de är bikaraktärer och statiska, de utvecklas inte under bokens gång och det saknar jag lite, det känns som om det skulle gått att utveckla historien ytterligare där.

Karaktärerna utvecklas under resans gång. I slutändan ser deras öden dock olika ut, vissa har rört sig framåt i samhället, andra är åter tillbaka vid sin utgångspunkt, äldre och mer ärrade men utan att egentligen något har ändrats. Det är inte heller så att folk får vad de förtjänar, liksom i vanliga livet belönas vissa som inte förtjänar det medan andra inte får vad det kanske förtjänar. Det förekommer heller ingen ärofylld död, à la Boromir, utan människor dör, utan särskilt mycket drama och det är inget annat än meningslös, grym och brutal död, sådant som händer i krig, eller i verkliga livet med för den delen.

Tempot i böckerna blir ibland något för långsamt och bitvis kan historien kännas väl utdragen. Allt som berättas för inte historien framåt, i vissa fall är det viktigt för karaktärsutveckling, i andra fall fyller det inget uppenbart syfte. Historien berättas i många olika karaktärers synvinklar, utöver våra tre "huvudkaraktärer" ytterligare tre stycken. Vilket faktiskt i slutändan funkar förvånande bra, trots att jag finner vissa av karaktärerna mer intressanta än andra.

Det finns ytterligare saker jag skulle vilja skriva om den, men mycket av det berör saker som händer i slutet av tredje delen, så det känns onödigt att förstöra läsupplevelsen för någon. Intressanta tankegångar kring atombomben, pengar och trollkarlar. Men det får vara för den här gången.

4 kommentarer:

  1. Det verkar ju lovande. Jag har bara läst första delen (på svenska) och fann den rasande bra. Framförallt tyckte jag den var väldigt rolig på något sätt, särskilt när den där inkvisitorn var inblandad. Det är något i stilen som inte bara är kärvt, utan också något slags bitter underström av humor.

    SvaraRadera
  2. Jag har läst den första boken (på svenska). Den andra är inköpt.
    Jag tyckte den var rasande bra. Framförallt finns det något slags underström av bitter humor, särskilt när den där inkvisitorn är inblandad. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen.

    SvaraRadera
  3. Gillade du första boken så är jag säker på att du kommer gilla de andra delarna också. Och det finns någon bitter underström av humor, inte så att jag skrattade högt direkt, men smålog bitvis för mig själv i alla fall

    SvaraRadera
  4. Det låter bra.
    Hmm, trodde att min första kommentar kommit bort längs de virtuella irrvägarna. Därav dubbelpostningen :P

    SvaraRadera