Bio: besök på Mars istället för i Panem

Var på bio i helgen, men till skillnad från resten (tja ungefär) av bokbloggarvärlden så såg jag inte Hungerspelen. Istället såg jag John Carter, en film jag inte visste så mycket om innan. Det tar sin början i USA efter amerikanska inbördeskriget (som jag uppfattade det) och handlar om John Carter som letar guld. Han hittar dock något annat, och förflyttas till planeten Mars, som visar sig vara bebodd, och plågad av krig.

Gillade faktiskt filmen rätt mycket och tror det var en stor fördel att jag inte visste så mycket om den innan. Historien i sig är kanske inte särskilt nyskapande, men det funkar. Mycket tack vare att John Carter är en intressant karaktär och inte beter sig som han enligt mallen "borde" göra. Han vill inte bli hjälte eller göra saker bara för att det är de rätt att göra, samtidigt så är han inte heller samvetslös. Övriga karaktärer är väl inte särskilt intressanta i sig men det gör inte så mycket, de bildar en trevlig bakgrund till Carter. Jag hade velat veta mer om planeten, hur kriget började och varför och mer om vissa "varelser" men det går ju inte att klämma in allt i en film, och det är heller inget som stör. Får väl se om det blir fler filmer om John Carter, det är ju trots allt en serie.

Enhet - Ninni Holmqvist

Till Enheten kommer kvinnor över femtio och män över sextio, som inte är behövda, som alltså inte skaffat barn eller är behövda i samhället på annat sätt. Här är meningen att de trots allt ändå ska komma samhället till nytta. Det är ganska lyxigt här, god mat, bra träningsmöjligheter, en vacker vinterträdgård och alla möjliga aktiviteter att delta i eller utföra för att förverkliga dina drömmar. Vi får följa Dorrit, från det att hon anländer till enheten, och får genom henne lära känna andra personer som är där och det samhälle som de kommer ifrån.

Den påminner en hel del om Kazuo Ishiguros Never let me go, men jag skulle säga att den här är bättre. Det är en bok som berör, som samtidigt kritiserar såväl feminism som gått förlångt, som kapitalism och tanken att det viktigaste med en människa är vad hon producerar. Och frågan om allas lika värde, är en människa mer värd och har större rätt att leva om hon har bidragit till samhället eller har en familj som kan sakna henne om hon går bort? Det behandlar ensamhet, och att själv välja att gå emot samhällets normer. Samtidigt tar det upp sådana vardagliga ämnen som kärlek och vänskap. Det händer inte speciellt mycket egentligen i boken, men samtidigt så behövs det inte. Den blir aldrig seg att läsa och den stannar kvar efteråt. Jag hade velat läsa mer om vad som händer i samhället utanför, vid en tidpunkt antyds det om att tillståndet håller på att förvärras men sedan sägs inte mycket mer. Jag hade även velat ha ett till perspektiv, ett manligt perspektiv, för att få veta hur det skulle uppleva det. Eller personalen som arbetar där, hur de står ut, även om det till viss del kommer fram. Det är en bok som berör och för mig en av årets läsupplevelser.

Retribution Falls & Ett ljus i mörkret

Efter en period med helvetiskt mycket plugg, som resulterade i en total avsaknad av läslust, så verkar det nu vara på bättringsvägen. Förhoppningsvis blir det lite lugnare framöver. I alla fall lyckats läsa ut lite böcker nu, två rätt så olika, en ny och en omläsning:

Chris Woodings Retribution Falls är en actionspäckade, steampunkig bok. Darian Frey är kapten på Ketty Jay, och ledare för en besättning som består av folk som alla är på flykt undan något. De är smugglare och försöker sig ibland på att leka pirater, med varierande resultat. Ett hett tips på ett fraktskepp med värdefull last visar sig vara för bra för att vara sant och leder till att de istället jagas som mördare. Frey är övertygad om att han har blivit utsatt för en komplott och inställd på att göra allt han kan för att bevisa sin oskuld.

Det här är en helt okej bok, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag har läst det förut. Karaktärerna känns bekanta och likaså historien, även om miljön kanske inte gör det. Bitvis påminner det mig om Pirates of the Caribbean, och Frey om Jack Sparrow, men om de på något sätt är inspirerade av varandra har jag ingen aning om. Det är som sagt en helt okej bok och kanske hade jag gillat den mer om jag läst den vid en annan tidpunkt då läslusten var högre. Med det sagt, så funkade den trots allt till att ge mig lite läslust åter.

Catherine Cooksons Ett ljus i mörkret är något helt annorlunda. I fokus står en kärlekshistoria. Matthew Wallingham förlorade synen i kriget och är nu helt blind. Han är nära att bli galen, men räddas av en sjuksköterska på sjukhuset där han vårdas, Liz. När han väl släpps ut från sjukhuset måste han dock ta beslut om vad han ska göra med resten av sitt liv, och Liz har i sin tur ett annat beslut att ta och verkställa, vilket inte visar sig vara varken enkelt eller ofarligt.

Det här kan väl närmast beskrivas som underhållande kärleksdravel. Historien i sig är långt ifrån originell, och karaktärerna, speciellt de "onda" rätt endimensionella. Men samtidigt är det bikaraktärerna som gör boken, Matthews farmoder som är en riktig krutgumma och säger vad hon tycker och hans chaufför Jim, frispråkig och som inte vet sin "plats" utan förväntas bli behandlad som en jämlike. I och med att det är en omläsning så vet jag ungefär vad som ska hända, men det gör inte så mycket. Bitvis är boken riktigt rolig och den går fort att läsa.

Nytt i bokhyllan

Fyra bokreafynd och sedan beställt de fyra sista delarna i Eriksons fantasyserie (inte fått den sista än). För övrigt tar skolan upp mycket tid nu, så blir inte så mycket läst. Hoppas det lugnar ner sig lite snart, men finns risk för att det fortsätter vara tyst här på bloggen ett tag framöver.

Läst i februari

Paris Immortal: Atonement - S. Roit
Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist
Midnight Tides - Steven Erikson
The Bonehunters - Steven Erikson
Shaedes of Gray - Amanda Bonilla

Totalt:
5 st

På engelska:
4 st

En helt okej läsmånad, särskilt med tanke på att det blev två tegelstenar (Eriksons böcker). Inga direkt dåliga böcker, men å andra sidan har det inte heller varit några fantastiska böcker, ganska ljummen månad såsett. Beställt lite på bokrean, men inte fått hem dem ännu. Halvårsplanerna har väl gått sådär, läst nåt kapitel här och där men inte lyckats ta tag i det och avsluta nån bok. Har tid på mig än men behöver nog komma igång med det snart om jag ska lyckas. Hoppas i alla fall på mer lästid och fler guldkorn i mars.

Shaedes of Gray - Amanda Bonilla

Darian är en shaede, övermänskligt stark och med möjlighet att bli ett med skuggorna, och så vitt hon vet är hon den sista i världen av sitt slag. Övergiven av sin skapare tjänar hon sitt leverbröd som lönnmördare i Seattle. Hon kämpar med att behålla sin distans till mänskligheten, framförallt till sin chef, Tyler, vars intresse verkar vara mer en professionellt. Ett uppdrag ställer allt på sin spets, och allt vad hon trotts sig veta visar sig vara fel, då den person hon har fått i uppdrag att mörda är ingen mindre än kungen över Shaede nationen.

Jag har (tydligen) svårt för kärlekshistorier, och den här boken innehåller en sådan. Det är mitt första problem med boken, det andra hänger ihop med det första, mitt problem med överbeskyddande pojkvänner. Tydligen så finns det människors vars högsta dröm är att bli omhändertagna eller överbeskyddade av en stark man, eller varför skulle annars sådana här böcker skrivas?

Bortsett ifrån ovan nämnda problem här det här en helt okej bok. Darian påminner mig mycket om Anita Blake, om än kanske inte riktigt lika tuff. Hon vill klara sig själv och är för det mesta långt ifrån ett hjälplöst våp. Historien i sig känns inte särskilt originell, även om shaedes känns som en rätt ny skapelse. Historien överraskar mig vid vissa tillfällen, så det kan åtminstone inte sägas vara förutsägbar. I slutändan får jag dock konstatera att det här inte är något för mig, och att jag i fortsättningen borde anstränga mig mer för att hålla mig borta från böcker som det står klart och tydligt innehåller "kärlekshistorier".

The Bonehunters: vandringar, eldstormar, förräderi och ond bråd död

The Bonehunters är sjätte boken i Steven Eriksons fantasyserie. Emedan förra boken hade en i stort sett fristående historia, tar den här sin början direkt efter händelserna i fjärde boken. Malazanarmén jagar spillrorna av en rebellarmé som tar sitt skydd bakom stadsmurarna i Y'Ghatan. Det som först verkar se ut att bli en långvarig belägring blir istället något annat, oväntat och för många ödesdigert. Samtidigt härjar pesten i området, andra konstellationer av vandrare med olika motiv rör sig över kontinenten och det ryktas om att det råder krig bland gudarna.

Det är skillnad på att läsa korta böcker och tegelstena, vilket verkligen kommer fram här. De första 300 sidorna är sega (totalt spänner min utgåva av boken på 1200 sidor) och det händer inte mycket, först när många böcker redan skulle ha tagit slut börjar händelserna ta fart på allvar. Det blir bitvis lite hoppigt, det är många karaktärer som skiftas emellan nu och som vi får följa. Ibland funkar det bättre, som under belägringen, då hoppet mellan olika karaktärer driver historien framåt och tydligt speglar vad soldaterna känner och tänker. Ibland blir det en aning långsamt, vissa karaktärer är mindre intressanta att följa än andra, och att då byta från en intressant karaktär till en tråkigare, blir segt.

Karaktärsutveckling är i många fall intressant, men i vissa fall känns det som om det går åt fel håll. En karaktär som introducerades i fjärde boken och där hade en rätt stor utveckling, har nu gått tillbaka till sitt ursprungsläge, vilket jag finner irriterande eftersom han då blir rätt tråkig att följa. Det handlar väl i och för sig mycket om att vi inte följer honom direkt utan personen som befinner sig i hans närhet, men det blir likväl rätt trist. Det vägs å andra sidan lite upp av att vi får följa en av gudarna (eller vad han nu betecknas som) närmare och ser hur hans handlande och val påverkar honom själv, det får honom att verka mer mänsklig och inbjuder ett annat djup till berättelsen, till skillnad från att bara se hur människorna blir manipulerade av gudarna.

Erikson knyter i den här boken ihop femte bokens till synes fristående historia med den överspännande historien och det är skönt att då det mer i ett sammanhang. Som bäst blir det i slutet av boken, de sista 300 sidorna är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det känns å andra sidan synd att det ska vara så ojämnt och jag vet inte riktigt om det är försvarbart att början är så seg även om slutet blir bra.

Skrivit här om:
Första boken
Andra boken
Tredje boken
Fjärde boken
Femte boken

Lite nytt

Beställde hem lite nytt häromveckan som kombinerad belöning (två avklarade kurser i skolan) och tröst (också beställt kurslitteratur för ca 2000 kr). Bonehunters är sjätte delen i Eriksons serie, de andra författarna är däremot helt nya bekantskaper för mig och det ska bli intressant att se om de är något för mig.

Midnight Tides eller konsten att göra det oväntade

Tänk er att Bilbo, en hobbits äventyr, inte hade varit en självständig första bok, utan legat som andra delen i Sagan om ringen. Att ni kastas från Frodo och gänget till något helt annat, om än i sig möjligen relevant bakgrundsinformation till historien. Eller fjärde delen i Harry Potter handlade om Sirius uppväxt. Eller Snapes. Eller Dumbledores. Alltså inte utvalda delar, utan hela boken. Mitt i serien, och helt utan förvarning.

Det här väl ungefär vad som händer i Steven Eriksons femte bok i fantasyserie The Malazan Book of the Fallen. Åtminstone upplever jag det så. Efter att ha råkat slänga ett öka på baksidetexten så var jag inte helt oförbredd, men det kändes ändå en smula traumatiskt. Jag vill ju veta hur historien fortsätter efter de föregående böckerna. Inte slängas in i någon gammal jädrans konflikt om vem som ska styra ett imperium, i någon helt annanstans i någon helt annan tid.

Med det sagt, om jag bortser ifrån hela den grejen, så är det här en rätt bra bok. I korthet handlar det om kungadömet Lether som erövrat alla andra omkringvarande folkslag, utom Tiste Edur, som det nu dock har börjat sikta in sig på. Men Edurstammarna har precis enats under en härskare och är inte beredda att ge sig så lätt. Och det hela blir mer komplicerat av att gudar blandar sig i leken, vissa vill ha krig medan andra vill ha fred, och vissa vet helt enkelt inte vad de vill.

Karaktärer blir lite väl endimensionella (kejsaren som kontrolleras av den galne guden, prinsen och drottningen som intrigerar mot kungen) ibland och vissa avsnitt en aning tråkiga, men det uppvägs av andra underhållande, smågalna och djupare karaktärer. En stor behållning av boken för min del är Tehol och hans manlige betjänt Bugg, som är ett par underliga figurer. Tehol sover på taket av sin byggnad och verkar inte göra mycket alls. Bugg undviker att städa, lagar mat på underliga saker och kokar te på ull och gör som hans herre säger till honom. När de pratar med varandra så lyckas de villa bort alla runtomkring (tänk Terry Pratchettliknande diskussioner) på ett underhållande sätt och det är ibland oklart om vad de egentligen pratar eller vad som är meningen med det. Men de är inte riktigt så enkla som det verkar vid första anblicken. Så i slutändan ändå en ganska bra bok, även om den inte riktigt förmår uppväga att det faktum att  (jag tycker) att den borde handla om något annat.

Två korta om vampyrer och odöda

Läst sista (?) delen i Paris Immortal-serien. Vampyrer, spöken, dataintrång och maffialiknande uppgörelser. Inte riktigt lika bra som föregående böcker, saknar något utan att kunna säga exakt vad, men funkar bra som lättsam underhållning (trots att den bitvis är mer hemsk än lättsam) när lästlusten är sådär. Funderar på om det kommer fler böcker, slutet känns inte helt slutgiltig, men inte kunnat hitta nån information om det, så får väl se. Hoppas på det för jag vill se mer av karaktärerna och deras utveckling och få veta mer om vad som har hänt dem tidigare.

Även läst ut min andra Ajvide Lindqvist bok. Efter en lånvarig värmebölja i Stockholm händer något, alla som varit döda i mindre än två månader vaknar till liv. Vilket inte är helt oproblematiskt. Helt okej, men kan nog konstatera nu att Ajvide Lindqvist inte riktigt passar mig. Liksom Låt den rätte komma in, som jag läst tidigare, så är det här helt okej. Men inte riktigt min grej, det blir för realistiskt, för äckligt på något sätt, utan att jag kan säga klart varför. Han sätt att skriva passar nog inte mig helt enkelt. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, för det är den inte, spännande och svår att lägga ifrån sig. Men som sagt inte riktigt min grej.