Läst i februari

Paris Immortal: Atonement - S. Roit
Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist
Midnight Tides - Steven Erikson
The Bonehunters - Steven Erikson
Shaedes of Gray - Amanda Bonilla

Totalt:
5 st

På engelska:
4 st

En helt okej läsmånad, särskilt med tanke på att det blev två tegelstenar (Eriksons böcker). Inga direkt dåliga böcker, men å andra sidan har det inte heller varit några fantastiska böcker, ganska ljummen månad såsett. Beställt lite på bokrean, men inte fått hem dem ännu. Halvårsplanerna har väl gått sådär, läst nåt kapitel här och där men inte lyckats ta tag i det och avsluta nån bok. Har tid på mig än men behöver nog komma igång med det snart om jag ska lyckas. Hoppas i alla fall på mer lästid och fler guldkorn i mars.

Shaedes of Gray - Amanda Bonilla

Darian är en shaede, övermänskligt stark och med möjlighet att bli ett med skuggorna, och så vitt hon vet är hon den sista i världen av sitt slag. Övergiven av sin skapare tjänar hon sitt leverbröd som lönnmördare i Seattle. Hon kämpar med att behålla sin distans till mänskligheten, framförallt till sin chef, Tyler, vars intresse verkar vara mer en professionellt. Ett uppdrag ställer allt på sin spets, och allt vad hon trotts sig veta visar sig vara fel, då den person hon har fått i uppdrag att mörda är ingen mindre än kungen över Shaede nationen.

Jag har (tydligen) svårt för kärlekshistorier, och den här boken innehåller en sådan. Det är mitt första problem med boken, det andra hänger ihop med det första, mitt problem med överbeskyddande pojkvänner. Tydligen så finns det människors vars högsta dröm är att bli omhändertagna eller överbeskyddade av en stark man, eller varför skulle annars sådana här böcker skrivas?

Bortsett ifrån ovan nämnda problem här det här en helt okej bok. Darian påminner mig mycket om Anita Blake, om än kanske inte riktigt lika tuff. Hon vill klara sig själv och är för det mesta långt ifrån ett hjälplöst våp. Historien i sig känns inte särskilt originell, även om shaedes känns som en rätt ny skapelse. Historien överraskar mig vid vissa tillfällen, så det kan åtminstone inte sägas vara förutsägbar. I slutändan får jag dock konstatera att det här inte är något för mig, och att jag i fortsättningen borde anstränga mig mer för att hålla mig borta från böcker som det står klart och tydligt innehåller "kärlekshistorier".

The Bonehunters: vandringar, eldstormar, förräderi och ond bråd död

The Bonehunters är sjätte boken i Steven Eriksons fantasyserie. Emedan förra boken hade en i stort sett fristående historia, tar den här sin början direkt efter händelserna i fjärde boken. Malazanarmén jagar spillrorna av en rebellarmé som tar sitt skydd bakom stadsmurarna i Y'Ghatan. Det som först verkar se ut att bli en långvarig belägring blir istället något annat, oväntat och för många ödesdigert. Samtidigt härjar pesten i området, andra konstellationer av vandrare med olika motiv rör sig över kontinenten och det ryktas om att det råder krig bland gudarna.

Det är skillnad på att läsa korta böcker och tegelstena, vilket verkligen kommer fram här. De första 300 sidorna är sega (totalt spänner min utgåva av boken på 1200 sidor) och det händer inte mycket, först när många böcker redan skulle ha tagit slut börjar händelserna ta fart på allvar. Det blir bitvis lite hoppigt, det är många karaktärer som skiftas emellan nu och som vi får följa. Ibland funkar det bättre, som under belägringen, då hoppet mellan olika karaktärer driver historien framåt och tydligt speglar vad soldaterna känner och tänker. Ibland blir det en aning långsamt, vissa karaktärer är mindre intressanta att följa än andra, och att då byta från en intressant karaktär till en tråkigare, blir segt.

Karaktärsutveckling är i många fall intressant, men i vissa fall känns det som om det går åt fel håll. En karaktär som introducerades i fjärde boken och där hade en rätt stor utveckling, har nu gått tillbaka till sitt ursprungsläge, vilket jag finner irriterande eftersom han då blir rätt tråkig att följa. Det handlar väl i och för sig mycket om att vi inte följer honom direkt utan personen som befinner sig i hans närhet, men det blir likväl rätt trist. Det vägs å andra sidan lite upp av att vi får följa en av gudarna (eller vad han nu betecknas som) närmare och ser hur hans handlande och val påverkar honom själv, det får honom att verka mer mänsklig och inbjuder ett annat djup till berättelsen, till skillnad från att bara se hur människorna blir manipulerade av gudarna.

Erikson knyter i den här boken ihop femte bokens till synes fristående historia med den överspännande historien och det är skönt att då det mer i ett sammanhang. Som bäst blir det i slutet av boken, de sista 300 sidorna är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det känns å andra sidan synd att det ska vara så ojämnt och jag vet inte riktigt om det är försvarbart att början är så seg även om slutet blir bra.

Skrivit här om:
Första boken
Andra boken
Tredje boken
Fjärde boken
Femte boken

Lite nytt

Beställde hem lite nytt häromveckan som kombinerad belöning (två avklarade kurser i skolan) och tröst (också beställt kurslitteratur för ca 2000 kr). Bonehunters är sjätte delen i Eriksons serie, de andra författarna är däremot helt nya bekantskaper för mig och det ska bli intressant att se om de är något för mig.

Midnight Tides eller konsten att göra det oväntade

Tänk er att Bilbo, en hobbits äventyr, inte hade varit en självständig första bok, utan legat som andra delen i Sagan om ringen. Att ni kastas från Frodo och gänget till något helt annat, om än i sig möjligen relevant bakgrundsinformation till historien. Eller fjärde delen i Harry Potter handlade om Sirius uppväxt. Eller Snapes. Eller Dumbledores. Alltså inte utvalda delar, utan hela boken. Mitt i serien, och helt utan förvarning.

Det här väl ungefär vad som händer i Steven Eriksons femte bok i fantasyserie The Malazan Book of the Fallen. Åtminstone upplever jag det så. Efter att ha råkat slänga ett öka på baksidetexten så var jag inte helt oförbredd, men det kändes ändå en smula traumatiskt. Jag vill ju veta hur historien fortsätter efter de föregående böckerna. Inte slängas in i någon gammal jädrans konflikt om vem som ska styra ett imperium, i någon helt annanstans i någon helt annan tid.

Med det sagt, om jag bortser ifrån hela den grejen, så är det här en rätt bra bok. I korthet handlar det om kungadömet Lether som erövrat alla andra omkringvarande folkslag, utom Tiste Edur, som det nu dock har börjat sikta in sig på. Men Edurstammarna har precis enats under en härskare och är inte beredda att ge sig så lätt. Och det hela blir mer komplicerat av att gudar blandar sig i leken, vissa vill ha krig medan andra vill ha fred, och vissa vet helt enkelt inte vad de vill.

Karaktärer blir lite väl endimensionella (kejsaren som kontrolleras av den galne guden, prinsen och drottningen som intrigerar mot kungen) ibland och vissa avsnitt en aning tråkiga, men det uppvägs av andra underhållande, smågalna och djupare karaktärer. En stor behållning av boken för min del är Tehol och hans manlige betjänt Bugg, som är ett par underliga figurer. Tehol sover på taket av sin byggnad och verkar inte göra mycket alls. Bugg undviker att städa, lagar mat på underliga saker och kokar te på ull och gör som hans herre säger till honom. När de pratar med varandra så lyckas de villa bort alla runtomkring (tänk Terry Pratchettliknande diskussioner) på ett underhållande sätt och det är ibland oklart om vad de egentligen pratar eller vad som är meningen med det. Men de är inte riktigt så enkla som det verkar vid första anblicken. Så i slutändan ändå en ganska bra bok, även om den inte riktigt förmår uppväga att det faktum att  (jag tycker) att den borde handla om något annat.

Två korta om vampyrer och odöda

Läst sista (?) delen i Paris Immortal-serien. Vampyrer, spöken, dataintrång och maffialiknande uppgörelser. Inte riktigt lika bra som föregående böcker, saknar något utan att kunna säga exakt vad, men funkar bra som lättsam underhållning (trots att den bitvis är mer hemsk än lättsam) när lästlusten är sådär. Funderar på om det kommer fler böcker, slutet känns inte helt slutgiltig, men inte kunnat hitta nån information om det, så får väl se. Hoppas på det för jag vill se mer av karaktärerna och deras utveckling och få veta mer om vad som har hänt dem tidigare.

Även läst ut min andra Ajvide Lindqvist bok. Efter en lånvarig värmebölja i Stockholm händer något, alla som varit döda i mindre än två månader vaknar till liv. Vilket inte är helt oproblematiskt. Helt okej, men kan nog konstatera nu att Ajvide Lindqvist inte riktigt passar mig. Liksom Låt den rätte komma in, som jag läst tidigare, så är det här helt okej. Men inte riktigt min grej, det blir för realistiskt, för äckligt på något sätt, utan att jag kan säga klart varför. Han sätt att skriva passar nog inte mig helt enkelt. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, för det är den inte, spännande och svår att lägga ifrån sig. Men som sagt inte riktigt min grej.

Läst i januari

Iron Angel - Alan Campbell
Jag, Robot - Isaac Asimov
Alla själars natt - Deborah Harkness
House of Chains - Steven Erikson
Glashuset - Rachel Caine

Bäst:
Jag, Robot

Sämst:
Alla själars natt (blä för överbeskyddande töntar!)

Totalt:
5 st

På engelska:
2 st

Varit en helt okej läsmånad, även om det blev rätt illa med läslusten det sista (skyller på att de böcker jag läste inte förmådde fånga mig). Avverkat en bok från halvårsplanerna, vilket väl ändå får sägas vara helt okej. Hoppas på att läslusten återfinner sig ordentligt i februari och att de böcker jag läser tar fart snart, annars får jag leta upp nya...

House of Chains

Fjärde boken i Steven Eriksons fantasyserie (del ett, två, tre). Det börjar inte speciellt bra, en omogen, självsäker yngling beger sig tillsammans med sina två vänner (och sju gudar) ut i värden för att ha ihjäl folk. Det är inte speciellt intressant. De rider lite. Har ihjäl folk. Sedan går det illa, och det börjar bli lite intressant. Och efter det tar sig boken. Händelserna kopplas ihop med vad som hände i andra boken framför allt och historien fortsätter efter det.

Till skillnad mot andra boken, som såg fler slag än nödvändigt, är det här tvärtom. Det händer mycket, men samtidigt aldrig det som alla väntar på. Boken är splittrad, vi följer så många olika personer och det är svårt att förstå vilken koppling de har till att som händer ibland, och på vilken sida de står.

Det här är egentligen ingen serie man ska läsa en bok i och sedan vänta ett par månader innan man läser nästa. Då glömmer man vad som hänt i tidigare böcker och det är svårt att få sammanhang i allt. Det börjar bli något lättare att hålla ordning på gudar och varelser, men det är fortfarande svårt och jag skulle behöva en förteckning över alla personer som förekommer och vad som hänt med dem i tidigare böcker.

I korthet så är det här en okej bok, den lever inte upp till första och tredje boken, men är samtidigt bättre än andra. Ska bli spännande att läsa femte, för det känns lite som att den borde vara bättre, om det nu ska följa mönstret med varannan bok som är bättre.

Lite nytt

Fått hem min beställning från Bookdepository i veckan.  Redan läst hälften i House of Chains, vilken började segt men sedan tagit sig lite. Ser fram emot att läsa resten av böckerna sedan...

Alla själars natt, eller konsten att förstöra en spännande berättelse med en mesig kärklekshistoria

Det börja bra. Diana Bishops jobbar som vetenskapshistoriker och befinner sig i Oxford där hon undersöker gamla alkemistiska skrifter. Genom en slump beställer hon upp ett förhäxat manuskript, vilket gör att alla väsen (vampyrer, häxor och demoner) får upp ögonen för henne, då många tidigare försökt få tag i det utan att lyckas. Diana har förträngt sitt häxarv ända sedan hennes föräldrar dog när hon var liten, men nu händer saker i hennes liv som gör att hon inte längre kan förneka sitt arv. Bl.a. så träder vampyren Matthew Clairmont in på scenen, en gammal vampyr som försökt få tag i skriften länge. Först verkar hans intresse för henne enbart handla om den men snart blir det uppenbart att det kanske inte är hela förklaringen. Samtidigt blir andra allt mer desperata och hotfulla för att få tag i skriften, för alla andra...

Det här skulle kunna vara en bra bok. Om kärlekshistorien tonades ner och man istället la krutet på berättelsen, de andra fascinerande personerna och alla väsens utveckling och liv och egenskaper. Istället väljer man att fokusera på Matthew och Diana, vilket i mitt tycker är ett stort misstag. Matthew är en övergammal, överbeskyddande, nedlåtande, arrogant, överjordiskt vacker tölp. Jag önskar han kunde gå och dö och lämna över rodret till någon intressantare. Varför Diana bryr sig om honom övergår mitt förstånd. Jag förstår inte varför man skulle vilja ha någon som säger åt en vad man ska göra hela tiden, är överbeskyddande, undanhåller en viktig information, tvingar en att göra saker man inte vill, och beter sig som om man är mindre vetande och skör som en såpbubbla. Å andra sidan är Diana inte heller direkt någon karaktär jag gillar. Hon viker ner sig alltför lätt för Matthews vilja, beter sig som om han är viktigare än allt annat, inklusive hennes mosters (och mosters partners) liv, och alla andra varelser runt omkring dem, beter sig idiotiskt i vissa sammanhang och talar ofta innan hon tänker. Matthew kanske kan ursäktas med att han trots allt är gammal och uppväxt i en annan tid, Diana kan det å andra sidan inte. Och sedan allt moraliserande kring sex, att det måste vara "magiskt" och "speciellt" kan vi inte bara skippa det? Kan ni inte bara gå iväg och ha sex mellan några kapitel, så vi får det avklarat och jag slipper läsa om det. Vidare känns språket stappligt, men jag vet inte om det beror på boken eller översättningen, som i vissa fall är direkt undermålig. Jag ser det som ett dåligt tecken, jag brukar sällan lägga märke till sådana saker, men här finns meningar som är direkt obegripliga om man läser dem (dock går det vissa sig till vad man vill ha sagt). Men kanske är det bara jag som är ovanligt uppmärksam.

Trots att jag bitvis blir så arg på Matthews och Dianas beteenden att jag vill slänga boken i väggen (alternativt elda upp den), så har jag svårt att lägga den ifrån mig. Det är för det mesta spännande (utom ett stycke i mitten där inget händer och de bara pratar typ), världens som målas upp, där människor lever ovetande sida vid sida med väseenden är fascinerande. Demonerna och deras drag känns uppfriskande, kanske för att de inte känns lika väletablerade som häxor och demoner. Sista delen av boken är den del som är mest spännande och då slutar jag till och med störa mig alltför mycket på kärleksparet. Från början var jag inställd på att jag inte ville läsa någon eventuell fortsättning, men nu måste jag nog det, för jag vill trots allt veta hur det gå. Även om det säkert inte kommer vara bra för mitt blodtryck.